Nu blir det påsk, och är man i närheten av de brittiska öarna kan det hända att man åker på Eastercon över påsk (om man inte är en sån som alltid är på GothCon, kanske, eller stannar hemma och sparar pengar i väntan på bättre tider). Där kommer BSFA att dela ut sina priser.
Jag hittade tre av de nominerade novellerna på StarShip Sofa, och via Vector-bloggen hittade jag även den fjärde från Transmissions from Beyond. Den här veckan har jag lyssnat på dem alla fyra på väg till och från jobbet. Jag gillade dem allihop. Jag har inte tid att skriva så mycket om dem nu, men jag länkar till vad Vector-redaktörerna har samlat ihop för kommentarer -- det räcker och blir över. Fast vill man verkligen inte ha några spoilers rekommenderar jag att man läser eller lyssnar först.
“Evidence of Love in a Case of Abandonment” av M. Rickert är en väldigt starkt berättad historia om en flicka i en ganska osannolik dystopisk framtid. Temat är väl lite politiskt tillspetsat, särskilt om man har kontakt med somliga kretsar som vi kanske inte ser mycket av i Sverige, men det kommer liksom inte i vägen för att den är väldigt bra skriven med ett beklämmande perspektiv inifrån. Text här, ljud här. Vad folk säger.
“Little Lost Robot” av Paul McAuley handlar om identitet och moral. Och om öde. Och en väldigt kraftfull robot. Mer säger jag inte. Text (pdf) här, ljud här. Och återigen: vad folk säger.
“Exhalation” av Ted Chiang är en sån där typisk tankelek som han brukar skriva -- lite av ett pussel för läsaren att lista ut vad det är för sorts värld den utspelar sig i. Slutar med att berättaren utbrister i en utläggning av sense of wonder. Ganska charmig, men absolut inte någon av hans intressantaste noveller. Text här (längst ner på sidan finns länkar till olika format), ljud här, och vad folk säger.
“Crystal Nights” av Greg Egan är en sån där historia om AI och önskan att skapa intelligent liv att efterträda oss. Vad kommer ens skapelser att tycka om en? Massor av etiska ställningstaganden och kompetent technobabble, som leder upp till ett typiskt sf-slut. Text här, ljud här, och vad folk säger.
Utan att säga särskilt mycket alls skulle jag vilja utnämna "Little Lost Robot" till min favorit och hoppas att den vinner.
Håll till godo. (Den här postningen kom lite sent, eftersom jag var lite för trött igår. Eftersom ingen annan håller sitt schema för postningarna antar jag att det inte kommer surt efter.)
Apropå Johans text om sf-priser har vi här borta i utlandet bestämt oss för att diskutera årets Nebula-nomineringar. Jag brukar tycka att de här nomineringsomgångarna är en bra anledning att försöka ta mig för att läsa några aktuella noveller (och långnoveller och kortromaner och allt vad det heter), när de nu finns tillgängliga på nätet och så. Har inte börjat ännu, får väl se vad jag biter i först. (Några åsikter om intressanta författare eller extra bra berättelser?)
Av de nominerade romanerna har jag faktiskt läst två (Brasyl och Little Brother). Jag kanske håller lite koll på fältet ändå, även om det inte alltid känns så.
För ett par veckor sedan påpekade jag att Catahya delat ut sitt årliga novellpris, som gått till Johan Theorins novell "Endast jag är vaken" – som trycktes i en antologi som är i princip omöjlig att få tag på längre (själv läste jag den en natt hemma hemma hos en av jurymedlemmarna efter att ha firat hennes fördelsedag, till exempel).
Nu har novellen lagts upp på Catahyas hemsida, så att de som vill kan läsa den.
Fantasyföreningen Catahya (som var med och hjälpte till att arrangera Kontext nyligen) delar sedan förra året ut ett novellpris, som årligen skall uppmärksamma den mest förtjänta fantastiknovellen. I år gick det till Johan Theorins "Endast jag är vaken", ur antologin Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter. Juryns motivering:
"Endast jag är vaken" är en morbid komedi som förenar 1800-talets sagotradition med den moderna blodiga skräckberättelsen. Invånarna i en nybyggd idyll får se sin strävan efter materiell och fysisk säkerhet slå tillbaka mot dem själva. Det är något både karikatyrartat och charmigt över dem, dessa representanter för en samhällsklass och ett sätt att leva som många eftersträvar, men även något överspänt med deras präktighet. Med skräckblandad förtjusning följer man Theorin när han stänker blod på deras livspussel.
Läs mer här.
Vad kallar man det? Slipstream? Weird fiction? Fast det kanske bara gäller om det är författare från genreghettot som skriver?
Jag hade ingen aning om att Kate Atkinson skrev fantastik. Det enda jag läst av henne tidigare var den tragikomiska familjehistorian I muséets dolda vrår, som visserligen hade en något fantastisk utångspunkt (huvudpersonen minns saker från innan hon föddes, och vet en massa saker som annars bara allvetande författarröster brukar kunna veta) men annars var gediget planterad i en fullt igenkännbar version av vår verklighet. Jag köpte novellsamlingen Not the End of the World för att jag gillade Atkinsons sätt att skriva och hade tänkt läsa mer av henne oavsett vad det var för något. Dessutom var boken billig.
Och så visar det sig vara fantasynoveller. Jag har läst en hel del liknande på senare år, ibland nominerat till Hugo eller Nebula: berättelser som utspelar sig i en nästan vardaglig och realistisk verklighet, men där någonting bryter igenom och antyder underligheter utanför det vanliga. Regnet, är det bara ett litterärt grepp för att illustrera huvudpersonens känslor, eller är det verkligen så att hennes tårar framkallar regnväder? (Kan förresten någon identifiera den här novellen åt mig? Nominerad till något för högst tre-fyra år sedan. Om en tjej som åker till Japan.) Faktum är att de här Atkinson-novellerna hittills är mycket mer oblygt fantastiska än så.
Jag som trodde att jag skulle läsa lite mainstream också.
Inte för att jag klagar!
Jag kommer till Uppsala imorgon.
För övrigt önskar jag att jag vore bättre på att komma på klatschiga rubriker för mina inlägg.
Jag läste just ett referat av novellen "The Microcosmic God" av Theodore Sturgeon, publicerad 1941. Den handlar tydligen om en man som skapar en sorts mikroskopiska varelser som lever mycket snabbare än människor, och låter dem evolvera under kontrollerade former. Meningen är att de ska passera människans utveckling så att man kan dra nytta av upptäckter och uppfinningar som de gör. Det går enligt planen först, men ganska snart drar de ifrån människorna så mycket att de inte går att förstå över huvud taget, än mindre kontrollera eller dra nytta av.
Det verkar lite bekant på något sätt.
Det finns många sf-idéer som har funnits längre än man tror.
Och för övrigt kanske jag borde läsa något av Vernor Vinge någon gång. Borde jag det?
Jag hittade en länk till ett magasin med s&s berättelser. De finns i tryck och på nätet. Kanske kan vara värt att besöka?
Flashing Swords