På det senaste bokpratet diskuterade vi romanen The Windup Girl av Paolo Bacigalupi. Vi har varit lite dåliga på att skriva rapporter från bokpraten på sistone, men den här gången har Åka postat en rapport på sin blog.

I onsdags träffades vi hemma hos Björn Lindström för att diskutera Camp Concentration av Thomas M. Disch. Närvarande var jag, Björn och George Berger. Jag hade precis läst ut boken och Björn likaså, men han hävdade att han varit för trött när han läste den och hade därför inte riktigt kunnat ta sig till den. George hade läst den för många år sedan, men tyckte ändå att det var en så bra bok att den kunde vara värd att diskutera. Eftersom jag då var den med boken bäst i minnet inledde jag mötet med att kort sammanfatta dess handling (något som borde bli en vana på framtida bokprat, då det är ett utmärkt sätt att få igång lite diskussion).

Camp Concentration handlar om Louis Sacchetti, en poet som hamnat i fängelse pga vapenvägran i ett framtida, lätt dystopiskt USA (boken gavs ut 1969, men handlingen äger troligtvis rum någon gång på 70-talet). Han blir mot sin vilja överflyttad från fängelset till en hemlig, underjordisk forskningsenhet där man utför experiment på "frivilliga" fångar. Experimenten går ut på att fångarna blir injecerade med något som får deras intelligens att skjuta i höjden, men som även leder till döden inom nio månader. Sacchetti har blivit ditskickad för att observera och beskriva de övriga fångarna och hur de reagerar på sina nya förmågor. Fångarna leds av den karismatiske Mordecai, och ivrigt påhejade av forskningsenhetens chef ägnar de sig åt avancerade alkemiska experiment, med syftet att hejda sjukdomsförloppet och att ge evigt liv.

Jag tyckte att boken var mycket bra. Björn kände som sagt att han inte riktigt hade kunnat ta den till sig, men tänker läsa om den ganska snart, något som även jag tror att jag kommer göra. Även George mindes det som en utmärkt bok.

Vi diskuterade hur lättillgänglig boken var, eftersom den har ett visst rykte om sig att vara svår och deprimerande. Jag tyckte varken att den var svårläst eller deprimerande och blev lite förvånad över detta när jag läste den. Visst innehåller den en mängd referenser till och citat ifrån äldre litteratur, men jag tyckte inte att det gjorde det svårt att ta til sig boken, snarare gör det nog att den kommer stå sig bättre vid omläsningar. Även vad det gäller bokens påstådda tungsinthet så fann jag att den inte levde upp till ryktet. Det är väl inte en glad bok direkt, men den innehåller en hel del humor och i slutet tar den en vändning som är förvånansvärt hoppingivande.

Jag föreslog att boken kanske skulle kunna spegla den vetenskapliga utvecklingen i västvärden, eftersom fångarna inledningsvis ägnar sig åt alkemi och sedan övergår till moderna (riktiga) vetenskapliga göromål. Mot denna tes framhölls att just övergången var alltför abrupt för att ha någon historisk motsvarighet, men George påpekade att i slutet av 60-talet, då boken skrevs, var vetenskapshistoria och perioden då äldre tiders alkemi och hermetisk magi övergick i modern vetenskap inte lika väl studerad som den är idag och att Disch därför ändå skulle ha kunnat menat att de skulle ses som en parallell.

George berättade även om sin tid som student i New York på 60-talet och hur den miljön kan ha påverkat Dischs roman. George gick på samma universitet som Samuel Delany och berättade en del om kretsen kring honom, vad dom läste och vilka idéer som var i omlopp i den miljön. Mycket intressant. Efter detta gled diskussionen över till andra ämnen: Philip K. Dick, Stanislaw Lems Cyberiaden, ekologisk mat och lite allt möjligt. På det stora hela var det en mycket givande afton.

Nästa bokprat äger rum den tionde mars (även då hemma hos Björn) och boken som ska avhandlas är Robert Silverbergs [Dying Inside]http://tinyurl.com/yardqyg), en bok som rekommenderas starkt av alla som har läst den. Vi ses då!

/ Jesper

Nyligen fick bokpratargruppen Fearless Fantasy Fans ärva en boksamling. Jag råkar ju ha lyckan att bo med en av de drivande krafterna i gruppen, och dessutom bo i den lägenhet där bö§ckerna förvaras för vidare spridning i gruppen. Möjligheterna att botanisera i samlingen har alltså varit goda, och jag har funnit en del pärlor.

En sak som slog mig, var att det fanns många samlingar med "best of" diverse mer eller mindre stora namn i genren. Det verkar som om The Science Fiction Bookclub gett ut en hel del sådana. Flera av dessa var intressanta, och jag kanske kommer att skriva mer om dem senare, men en som speciellt fångade min blick var den som samlade berättelser av Lester del Rey.

Vetsaga

Det är förstås inte särskilt förvånande: om man driver en nättidskrift brukar man tycka att det är bra om folk läser den. Men Vetsaga är någonting som jag hade velat läsa även om jag inte hade varit den som drivit projektet, och jag intalar mig att det faktiskt finns någonting att hämta där om man har ett intresse för science fiction och/eller fantasy. Eftersom det inte alltid dyker upp nya texter precis hela tiden, kan det vara värt att använda någon av möjligheterna att automatiskt få veta när det sker.

Nova science fiction

Därför att det är roligt med en ambitiös, svensk science fiction-tidskrift och därför att en ambitiös, svensk science fiction-tidskrift behöver läsare – eller i alla fall prenumeranter – för att överleva. Och för att det faktiskt är värt pengarna, om man tycker om att läsa science fiction och inte har någonting emot att göra det på svenska.

The Prilege of the Sword

Därför att Ellen Kushner är en bra författare. Därför att The Privilege of the Sword är en bra bok. Därför att det skulle vara roligt om mer fantasy var så här välskriven.

Strange Horizons

Därför att det är roligt med en nättidskrift som tror på det litterära, det nya, det genreöverskridande inom science fiction och fantasy. Därför att det är kul att kunna läsa kvalitativ anglosaxisk science fiction och fantasy utan att behöva få vänta på att det amerikanska postverket skall ha bundit fast tidskrifterna på migrerande havssköldpaddor som skall ta dem till Europa. Därför att tidskriften innehåller något av den bästa science fiction- och fantasylyrik jag har läst.

Steph Swainstons böcker

Därför att Swainston kommer till Åcon i vår, och det vill man ju inte missa – och därför att en central anledning till att vi bjöd in henne från första början är att de är bra.

Det finns fler saker jag tycker att folk borde läsa. Fler böcker, fler tidskrifter, fler texter. De får vänta till en annan gång.

En sak i Book of the New Sun som gjorde starkt intryck på mig var känslan av att ha så mycket av mänsklighetens sönderfallande lämningar under Severians fötter. Sand av nedmalna gamla städer, och gömda och glömda rester av äldre tider.

Just nu läser jag en bok som inte är sf, men ändå har stor sf-relevans: The World Without Us av Alan Weisman. Boken kom ut förra året, och har sålt väldigt bra, men jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu trots att jag genast blev intresserad när jag såg den. Det här är en fantastisk bok, som handlar om människans påverkan på planeten och livet här, och ett stort tankeexperiment med hur det skulle gå om vi alla plötsligt försvann och övrigt liv fick breda ut sig som det vill och kan. Guldgruva som källmaterial för världsbyggande sf-författare!

Vad skulle hända om människan försvann? Hur länge skulle våra byggnader stå kvar, hur skulle livet klara sig, vad skulle komma efter oss? Ganska fascinerande. Weisman går till undangömda och relativt opåverkade platser, och tillbaka i tiden till före människan, för att hitta ledtrådar till vad vi har för total inverkan på ekosystemen där vi befinner oss. Jag måste också säga att han skriver väldigt bra och medryckande, det är en både läsvärd och läsbar bok.

Det handlar också om hur våra byggnader och vår teknologi står sig med tiden. Här har vi Severians sand.

Scientific American skrev en del när boken kom ut, bland annat hade de en tidslinje för New Yorks sönderfall. Här kan man hitta artikeln om man skulle ha missat den.

Läser man inte den här boken är det i alla fall värt att känna till vad man missar.

(Med viss tvekan kategoriserar jag detta som en recension, trots att det knappt är det. Men det handlar i alla fall om en bok.)

När man översätter något närläser man det på ett helt annat sätt än när man bara läser för nöjes skull. Jag har just avslutat översättningen av Paul di Filippos kortroman Ett år i den linjära staden, nominerad till Hugopriset 2003, för Nova SF:s räkning. Den beskriver en värld som består av ett New York City, eller rättare sagt ett Manhattan, som är mycket långt, kanske oändligt långt. Möjligen ligger det inuti en lång tub, kanske en torus.

Nå, denna värld begränsas på ena sidan av en flod och på andra sidan av järnvägsräls. På bortre sidan av spåren respektive floden bor övernaturliga varelser som kallas rälstjurar respektive fiskarhustrur. Deras uppgift är att hämta de döda. I dödsögonblicket dyker de upp, rälstjurar om man är en syndare eller fiskarhustrur om man har levt ett dygdigt liv, och lyfter upp kroppen - som då dematerialiseras - och flyger bort med den. Ingen kropp kvar.

Så hur hade författaren tänkt sig följande passager ur berättelsen?

"Hördu, i din senaste novell, där huvudpersonen var tvungen att klä på sin systers pestdrabbade lik…"

"I kombination med hennes långa kolsvarta hår fick utstyrseln henne att se ut som en begravningsentreprenörs brud." (efter att tidigare ha låtit huvudpersonen föreställa sig en värld där befolkningen tvingades "att ta hand om lämningarna efter sina kamrater bäst de kunde" och en "yrkeskår av dödsmäklare hade vuxit fram för att ta hand om denna obehagliga uppgift".)

Bloop, bloop!

Detta ständigt återkommande ämne. Ni som har varit på ConFuse och träffat Adam Roberts har säkert haft tillfälle att diskutera science fictions sanna natur och sånt. För att ge lite mer näring till såna diskussioner vill jag bara presentera en liten observation jag gjort. LabLit.com är en webbplats som handlar om forskare i litteraturen. Där finns en lista över olika verk, som inleds med en liten förklaring av vad LabLit är för något. Där står så här:

Please note that 'lab lit' is not 'science fiction’; briefly, lab lit fiction depicts realistic scientists as central characters and portrays fairly realistic scientific practice or concepts, typically taking place in a realistic – as opposed to speculative or future – world.

För att vara rättvis har man tagit med en "crossover"-kategori, som är science fiction med extra realistiska forskarsituationer. Det lustiga är vad man finner när man tittar närmare i huvudlistan, alltså inte crossover-listan. Där hittar man flera författare vi känner igen som sf-författare, och de flesta av deras verk är såna vi är vana vid att tänka på som sf -- vilket de enligt redaktören här inte alls är. Som andra har påpekat är ganska mycket av den heta nya sf som kommer ut nu sådan som utspelar sig i nära framtid, eller i en alternativ nutid, så det är kanske inte så konstigt att gränserna är flytande. Fast det är ganska intressant att tänka på. Antarctica av Stan Robinson, Lust av Geoff Ryman -- inte science ficton?

Det är kanske här man hittar nyckeln till att introducera sf för folk som inte gillar sf: böcker som inte är så som de föreställer sig att science fiction är.

När den preliminära listan på nomineringar till årets Nebula-pris offentliggjordes kände jag mig lite stolt över att upptäcka att jag faktiskt läst tre av böckerna i roman-kategorin: Vellum, Mainspring, och Harry Potter and the Deathly Hallows (den sista har jag visserligen inte avslutat ännu, men ändå). Alla tre har försvunnit på den slutliga nomineringslistan, men det var detsamma.

Det fick mig i alla fall att fundera lite på det här med litteraturpriser. För den som eventuellt inte känner till det kan jag ju nämna att Nebulan är det årliga pris som delas ut av Science Fiction Writers of America för nyutkomna verk i olika kategorier. Det andra stora sf-priset är Hugon, som röstas fram av medlemmarna i sf-världskongressen varje år.

I nummer 7 av fanzinet Steam Engine Time (som man kan ladda ner här) fanns en gästledare som kritiserade hela fenomenet med litteraturpriser och samtidigt sågade hela systemet med citat som prisar böckerna (blurbar på omslaget). Det är bara en tom marknadsföringsploj, det betyder ingenting för kvaliteten, menade skribenten. Möjligen är det också svårt att bedöma kvaliteten på ett verk eller ett författarskap när det är nytt, innan det har hunnit mogna och man kan se ifall det höll för tidens tand.

Jag minns plötsligt boken Kirinyaga, som är en fixup av ett antal noveller. Författaren Mike Resnick skröt i förordet om att detta var världens mest prisbelönta bok, eller något sådant, eftersom många av de ursprungliga novellerna fått ett eller annat pris. Jag tyckte att det var lite fånigt, och boken var verkligen inte alls så fantastiskt bra.

När jag lägger märke till hur jag själv faktiskt använder mig av vissa av de här litteraturpriserna måste jag ändå invända lite mot kritiken. Saken är att jag inte tror att de flesta priser egentligen handlar om att försöka välja ut det objektivt bästa verket. Man väljer det som framstår som mest intressant här och nu, enligt vissa kriterier och perspektiv som man kanske inte är särskilt medveten om.

Inom science fiction tycker jag att det är särskilt uppenbart att litteraturpriser är en sorts replik i en konversation som pågår i litteraturen men också omkring den. Science fiction är på gott och ont en väldigt självmedveten kulturströmning, där olika författare läser och tar intryck av varandra, och träffar både varandra och sina läsare på kongresser. Det är ett ständigt utbyte av idéer. Det kan bli inkrökt, men det kan också bli väldigt intressant. Att dela ut ett litteraturpris av något slag är förstås ett sätt att sätta strålkastaren på verk som man tycker är värda att uppmärksamma just nu.

Jag som inte läser så där enormt mycket, och sällan hinner läsa böcker innan de blir prisbelönta, har ganska god nytta av att följa nomineringar och sånt för att hänga med i vad folk pratar om och vad som rör på sig i sf-fältet just nu. Det finns många som följer specifika listor och läser de som nomineras eller belönas just där, för att man har förtroende eller intresse för den organisation eller de personer som är inblandade i att välja ut dem som just då ska belönas. Till exempel vet jag folk som alltid ser till att läsa årets Tiptree-pristagare. Det här är ju meningsfullt bara om man känner till priset i fråga, och gör man inte det är det nästan meningslöst att det står på boken att författaren fått en eller annan utmärkelse, ungefär som det inte är särskilt informativt att läsa braskande blurbar ("a new Stephen King!") på ett bokomslag om man inte känner till att den som skrivit det har bra smak och god urskiljning (fast det är en bra ledtråd om han eller hon låter bli att fuska genom att jämföra författaren med någon bästsäljande storhet).

Det är inte fråga om att försöka luska ut vad som är det objektivt bästa av det som kommer ut, utan om att skaffa sig lite koll på vad det är folk snackar om just nu. Tar man det för vad det är, och tycker att sånt är kul, så kan det vara ganska användbart med ett eller annat pris.