Detta ständigt återkommande ämne. Ni som har varit på ConFuse och träffat Adam Roberts har säkert haft tillfälle att diskutera science fictions sanna natur och sånt. För att ge lite mer näring till såna diskussioner vill jag bara presentera en liten observation jag gjort. LabLit.com är en webbplats som handlar om forskare i litteraturen. Där finns en lista över olika verk, som inleds med en liten förklaring av vad LabLit är för något. Där står så här:
Please note that 'lab lit' is not 'science fiction’; briefly, lab lit fiction depicts realistic scientists as central characters and portrays fairly realistic scientific practice or concepts, typically taking place in a realistic – as opposed to speculative or future – world.
För att vara rättvis har man tagit med en "crossover"-kategori, som är science fiction med extra realistiska forskarsituationer. Det lustiga är vad man finner när man tittar närmare i huvudlistan, alltså inte crossover-listan. Där hittar man flera författare vi känner igen som sf-författare, och de flesta av deras verk är såna vi är vana vid att tänka på som sf -- vilket de enligt redaktören här inte alls är. Som andra har påpekat är ganska mycket av den heta nya sf som kommer ut nu sådan som utspelar sig i nära framtid, eller i en alternativ nutid, så det är kanske inte så konstigt att gränserna är flytande. Fast det är ganska intressant att tänka på. Antarctica av Stan Robinson, Lust av Geoff Ryman -- inte science ficton?
Det är kanske här man hittar nyckeln till att introducera sf för folk som inte gillar sf: böcker som inte är så som de föreställer sig att science fiction är.
Mer från ConFuse: Imagicon 2 vann budet om att bli 2009 års Swecon. Nästa års Swecon kommer alltså att hållas i Stockhom den 16-18 oktober, med Liz Williams som hedersgäst.
Alvar Appeltoffts Minnespris för 2007 vanns av Anders Reuterswärd.
Några meter till höger om mig håller Johan på att prismärka böcker för Alvarfondens antikvariats räkning. Böckerna kommer från en stor donation av (mestadels) "mjukfantasy" som Alvarfonden fick genom ett arv för en liten tid sedan. Runt bordet med böckerna står en intresserad klunga människor som ömsom kommer med spydiga kommentarer om titlar och omslag, ömsom köper böcker i stora travar och diskuterar olika författares relativa förtjänster (eller brist på förtjänster). Några meter åt andra hållet ligger den kombinerade registreringen och baren, där en annan klunga står och hänger och dricker öl och kaffe. En halvtrappa ner ligger programrummen. Just nu pågår en hedersgästintervju som jag egentligen hade tänkt gå på, men jag blev så sömnig att jag satte mig här uppe i stället.
Förra programpunkten var en panel om en sf-kanon, inte en musikalisk utan en litterär sådan. Det blev en ganska bra diskussion tyckte jag, som både berörde vad en kanon egentligen är (är det bara "bra" böcker som ingår, eller kan man säga att Normans Gor-böcker är kanoniska på grund av att de är så usla att alla borde läsa 20 sidor från en Gor-bok för att se hur djupe människan kan sjunka?), vem eller vilka som skulle kunna definiera vad som skulle ingå i en sf-kanon, om det är författare eller verk som blir kanoniska, och om genren är tillräckligt gammal för att det över huvud taget skulle gå att kanonisera vissa böcker.
Oj, nu kom femtio fans uppvällande - intervjun måste vara över. Alla kanske inte är här, men rätt många iallafall, och det är kul! Kul är också att se hur folk omedelbart graviterar till bokbordet och börjar prata böcker med alla som står omkring: "Eva, du har läst denhär författaren, vad säger du?" "Ha, nu har jag fyllt på min samling kvalitetslitteratur!" "En halvnaken karl OCH en enhörning, vad kan man önska sig mer? fniss" "Den där boken? Nja, del ett i serien var rätt hyfsad men jag tycker den har gått utför".
Kongressen hålls i Nationernas Hus mitt i Linköping. Det är å ena sidan trevligt att vara inne i Linköping i stället för i Ryd, så att man kommer åt restauranger och sådant; å andra sidan har det varit skolavslutning i dag, så stan är full (i flera bemärkelser) av folk i studentmössor och vita klännningar eller kostymer, och de hörs väldigt väl in i kongresslokalen. Vårt hotell ligger ett stenkast härifrån, alldeles vid ett torg med en gigantisk uteservering. Lyckligtvis har Johan och jag ett rum som vetter mot en sidogränd.
Nu blev jag invecklad i ett kort intermezzo med ett par finnar som beskrev svårbegripliga lekar med svärande mobiltelefoner. På det hela taget en väldigt trivsam kongress såhär långt.
Idag åker jag till ConFuse/Swecon i Linköping. Riktigt intressanta val av hedersgäster, kul program och bra människor. Det här skall bli roligt.
Igår var det, som påpekat, bokpratsmöte hemma hos Jesper. Närvarande var Jesper, undertecknad, Björn och och Biörn X. Vi skulle prata om Diane Duanes So You Want to Be a Wizard, vilket vi också gjorde i någon mån. Ingen var förskräckligt imponerad – episodisk, för enkel utveckling, för enkla lösningar, könsrollscementerande och överdrivet kursiverad var några av omdömena som fälldes. Fungerande språk, intressanta miljöer och konstaterandet av vi nog tyckt bättre om den om vi befunnit oss någonstans i närheten av målgruppen var förlåtande faktorer. Ryktet säger att hennes Star Trek-böcker är bättre.
Mer tid ägnades förmodligen åt Neal Stephenson, hans idéer, hans förmåga att slänga in så många som möjligt sådana i en och samma roman och hans oförmåga att låta bli att skriva om udda religiösa sekter. Dessutom Cory Doctorow, J.K. Rowlings språk och värld och roliga namn på saker och ting, vilken science fiction som egentligen säljer, Homeland Security och amerikanska underrättelsetjänster.
De senaste två orderna jag lagt på SF-bokhandeln i Stockholm har strulat. Böcker som jag beställt har inte levererats och trots att de varit med på ordern som jag fått direkt jag beställt, har de inte kommit med resten av beställningen och inte varit med på ordern som följt med böckerna. Det här retar mig lite grann. Jag beställer oftast allt av en författare, får en stor hög med böcker och börjar plöja. Om då en bok i mitten av serien då saknas och inget syns på ordern så blir jag frustrerad.
Frustrerad är rätta ordet! Jag fick vänta på David Webers "bok 1" i hans serie om Honor Harrington så länge att jag fick ettan när jag redan slukat typ 13 böcker i rad... och hur kul är det att då backa till ettan. Nu har jag fått Tanya Huffs sista bok i "Valor-serien" (inbunden för jag bara ville inte vänta) men, jag har inte fått den beställda "näst sista". Så nu ligger den fina inbundna och frestar mig...
I-lands-problem så jag skäms att behöva klaga men det ÄR frustrerande för en bokmal som jag att behöva vänta.
1-3/8 i år äger sf-kongressen Stocon 08 rum i Stockholm. Hedersgäst är science fiction- och fantasyförfattare Diane Duane, vilket är anledningen till att hennes ungdomsfantasybok So You Want to Be a Wizard är vad som skall diskuteras under kvällens bokpratsmöte. So You Want to Be a Wizard, som gavs ut för första gången 1983, inleder Duanes serie Young Wizards, men kan utan problem läsas fristående utan att man fortsätter med de övriga böckerna i serien. Lyckligtvis, eftersom det gott och väl räcker med en bok.
Egentligen kanske det inte beror så mycket på boken som på att jag har svårt för några av de drag som utmärker många ungdomsböcker, som hur storyn fungerar: inom ramen för den överhängande handlingen får bokens båda huvudpersoner, Nita och Kit, en rad problem som alla klaras av på ungefär lika många sidor och där det, hur hotande de än är, alltid går att ta sig igenom svårigheterna genom någonting protagonisterna tidigare lagt sig till med, oavsett om det är en månskensrönnkvist eller en tacksam Lotus Esprit. Det känns lite som ett tv-spel: ett gäng banor de skall ta sig igenom för att komma fram till och besegra bossen. Det är ett berättande som kräver mer delaktighet från min sida för att faktiskt engagera mig.
Här på denna blogg, kommer någon inom en mycket snar framtid skriva en rapport från Åcon!
Världen innehåller för mycket dumt och dåligt. Låt oss fylla den med skoj, och vara mer lekfulla! Leksaker åt alla!
Det låter bra, om än en smula för sötsliskigt kanske. Fast inte om man är en galen vetenskapsman, och kombinerar budskapet med att hävda att man tänker ta över världen. Med robotar.
Gulliga saker är suspekta, inte riktigt trovärdiga. När Doctor Steel kombinerar visionen om en roligare värld med sitt fascistiska bildspråk och sin emellanåt skräckfilmsaktiga musik blir resultatet lustigt nog inte bara ett ironiskt uttalande om utopins omöjlighet, utan en mer äkta känsla av att drömmen om Bra Saker trots allt är giltig.
Doctor Steel är musiker, artist, designer, kulturpersonlighet. Han lever på samma populärkulturella metanivå som till exempel den maskerade proggaren (och allt annat som förekommer i Kapten Stofils tidning), fast är mer multimedial. Definitivt befriad från gullighet.
Han är också ledare för en armé av leksakssoldater. Alla kan gå med.
Jag gillar Doctor Steel. Jag har tittat på hans roliga propagandafilmer en massa gånger, och spelar hans musik då och då (hittade den först på hans Myspace-sida). Någon leksakssoldat blir jag ändå aldrig. Folk som marscherar i takt, även om det är i ett försök att vara i otakt med alla andra, ger mig alltid skräckrysningar. Obehagskänslor. Jag kan inte med att gå med i någon armé, där går gränsen för mig.
Men jag kan ju uttrycka vissa sympatier för Saken. Och cylinderhattar. Och labbrockar i blank PVC. Och robotar. Jag citerar:
As World Emperor, Dr. Steel strives to rebuild the world, free from boredom, fear and war. Creating a place where fun is the top priority.
(Fast jag föredrar förstås i praktiken att ersätta hans "singular vision" med en massa spretiga parallella visioner.)
Gå nu allihop och roa er med webbskojigheter i Doctor Steels bistra och flashifierade leksaksland!
…att lyckas blogga kontinuerligt. Just nu är min stora fritidssysselsättning att föra över min och Linnéas bokkatalog från en FileMaker Pro-baserad databas till LibraryThing. Det går ganska geschwint, men det är ett par böcker, så det tar tid. Jag upptäcker dubletter som jag inte visste om - vårt ena exemplar av Michael Crichtons Det stora tågrånet hade författarens namn felstavat på omslaget (Chrichton) och hade därför lyckats smyga sig in obemärkt i katalogen - men det är ju en av finesserna med LibraryThing: eftersom databasen noterar att olika utgåvor är samma verk så får man hjälp med att identifiera dubletter. Nu tror jag i och för sig inte att vi har så värst många fler dubletter som vi inte visste om.
I övrigt fylls kvällarna av kommittémöten inför kongresser jag är med att arrangera - Kontext och Imagicon 2 -, pubmöten samt Angel. Vi har aldrig varit särskilt förtjusta i Angel-figuren i Buffy, men tänkte att vi till slut skulle ge serien en chans, och det har den väl på det hela taget visat sig värd än så länge, även om den är ruskigt ojämn.