Det är ju egentligen på Onsdagar som jag ska skriva mina blogginlägg här, men eftersom det redan ligger två Onsdagsinlägg på Bloggen tar jag och skriver nu istället...

Innan jag skriver har jag naturligtvis funderat på VAD jag ska skriva om. Jag kom på att jag på något vis måste låta det faktum att jag har köpt en helt ny bil framkomma och att detta, att jag idag ska hämta ut min lilla pärla, har fått mig att reflektera över bilar i SF. Och så skulle jag skriva ett briljant inlägg om "Bilarna inom SF". Där ni som läser detta skulle ha begripit dels att jag köpt en ny bil och dels att jag lagt märke till bilanvändningen inom SF. Men hur jag än funderar kommer jag inte på något speciellt SF-bilande förrutom den gula taxin och alla polisbilar i filmen "Det femte elementet". De bilarna är ju inte speciellt annorlunda än dagens bilar förutom att de flyger då...

(Här skulle jag då lägga in en häftig bild från teknade filmskriptet med en bil på om jag begrep hur man får in bilder)

(Och här var det en bild på Milla Jovovich när hon ser grym ut...)

Nåväl, då skriver jag väl om filmerna då när nu jag inte lyckas alls med biluppslaget.

Jag var sugen på att se SF på film och gick till Akademibokhandeln här i Uppsala (eftersom jag missat vilken dag bokrean egentligen började på...). En hjälpsam man tipsade genast om två Ryska filmer, del I och del II som bägge fått bra kritik. "Lite lika the Matrix-filmerna men med ännu häftigare specialeffekter och dessutom Rysk" var de ord som fick mig att falla och köpa bägge två. Väl hemma från stan bänkade jag mig framför TVn, skruvade upp sound-surround-ljudet och beredde mig på att njuta.

– HJÄLP, vad ÄR detta?

– Vampyrer?

– Drickande av blod??

Ett slagsmål med en vampyr som slåss med en sax och flippar in och ut ur dimensionerna så att han inte syns mesta delen av slagsmålet? Jag tordes inte titta!

Efter att ha suttit och kikat på filmen genom springor mellan fingrarna så sjönk gradvis händerna ned i knät och jag var fångad. Vilken värld som målas upp, intelligent, rolig, spännande, skitig, fantasisk och helt annorlunda än vad jag någonsin sett. Så långt ifrån The Matrix som man kan komma? Filmerna heter "Night watch" och "Day watch" och baseras på böcker av författaren Sergei Lukyanenko. Jag såg bägge filmerna i ett sträck och hade det inte varit så sent efter jag var färdig med "Day watch" skulle jag ha sett om dem bägge två på en gång. Men HUR kunde försäljaren tro att det var SF? En gåta! På många av sidorna jag läst såhär i efterhand om filmerna så är de klassade som "Horror movies", och hade jag vetat DET skulle jag aldrig ha köpt dem. En värre mes än jag när det blir lite otäckt på film kan man svårligen finna. Jag är glad att jag inte visste det innan för filmerna var en upplevelse av stora mått att se och jag kan varmt rekommendera dem.

Och så lite om bokrean... Jag har ju fuskat och suttit och beställt böcker på nätet från årets bokrea. Bokus hade nämligen ett erbjudande att man fick "dubbla poäng på allt" och "gratis frakt" som var omöjligt för mig att motstå. Så när jag gick ned till bokrean (på rätt dag nu) hade jag bara tänkt "titta lite".

Jag läste häromdagen i ett blogginlägg av Johan Anglemark att han läste allt av Susanna Clarke och när jag Googlade för att ta reda på mer om henne fann jag boken Jonathan Strange and Mr Norrell som genast intresserade mig. Döm om min glädje när jag ser den boken på bokrean när jag lite planlöst irrade omkring på Akademibokhandeln här i Uppsala. Jag tog det genast som en fingervisning att DEN boken måste jag köpa, glöm att jag går och väntar på ett stort paket från Bokia. Först skriver Johan Anglemark att författaren är en av de som han "läser allt när det kommer ut" av, sen ramlar jag på den på bokrean, och om inte DET är ett "tecken" får du kalla mig blind. Eftersom jag läser mina böcker på Engelska letade jag upp den Engelska versionen av boken för att köpa den. Den var inte på bokrean men ett tecken ÄR ett tecken. Men vilken bedrövelse. Boken är snudd på en decimeter tjock! Jag har tyvärr små händer som dessutom alltid är "onda" av artrit så jag kan inte hålla i böcker av den formidabla digniteten. Jag får vänta på en nyutgåva då de av sympati med mig kapar upp boken i en trilogi.

Så, det var mitt bloggiinlägg. Hur jag velade runt bland bilar, filmer och Jonathan Strange and Mr Norrell för att komma på vad jag skulle skriva om...

;o)

Anglemarks inlägg om sf-musik för ett tag sedan fick mig att fundera.

Jag kom mig aldrig för att kommentera det, nej ämnet är så stort att jag måste behandla det i ett eget inlägg.

Och visst har Johan principiellt rätt: sf-musik existerar inte som självständig genre. Jag kan bygga vidare och säga att man aldrig i en skivaffär kommer att få se kategorin "sf-musik". Och det kommer aldrig att gå att fastslå teoretiskt vad sf-musik är, till skillnad från vad sf-litteratur är (à la "Larry Niven är sf, Ivar Lo-Johansson är inte sf").

Sf-musik har något derivativt över sig, om vi nu ska bruka en lätt anglicism: som Jeff Waynes rockopera som nämndes, samt i filmmusik och i enstaka rocklåtar inspirerade av sf-böcker (exempel på det sista: Iron Maiden och "To Tame a Land", om "Dune"). Först kommer boken, sedan musiken.

Sf-musik finns alltså inte. Men ändå…

Sf-musik har en viss existens i mitt psyke. Minnet av Williams musik till Star Wars behåller sin makt över mig, trots att det bara är Liszt-Wagner-epigoneri. Och Carl Sagans TV-serie Cosmos, där mannen sågs flyga genom universum i ett prismaformat skepp till tonerna av Vangelis, ja det är mäktiga tongångar, musik och bild gifter sig osökt. Och Queens soundtrack till "Flash Gordon" från 1980 är stark suggo.

Men även bortom dessa derivationer kan man hitta musik med sann fantastik-prägel. Som Jean-Michel Jarres "Ecquinoxe" och "Oxygène", där man vid lyssnandet känner sig som gåendes genom en framtidsstad. Eller introt till Stranglers "Toiler on the Sea", som är som att flyga över klippor på en ökenplanet. Eller Jethro Tulls "Broadsword", som är den perfekta musikaliska pendangen till Moorcocks fantasyromaner:

I see a dark sail
on the horizon
set under a black cloud
that hides the sun…

En låt med mer fantasykänsla än, säg, Blue Öyster Cults "Black Blade", med text av samme Moorcock. Och som ju är exempel på sån där derivativ sf-musik.

Annars lyckades Moorcock bra med texten till BÖC:s "Veteran of the Psychic Wars". Bra låt som helhet detta, en milstolpe i deras produktion: ödsliga länder och fatalism. I brist på annan term kallar jag detta sf-musik när den är som bäst.

Således: på det privata planet har jag ett fack för sf-musik. Men bara där.

Så! Hur många av er andra känner som mig just nu:

• Lätt nöjdhet över vissa kap/semikap/roliga slumpfynd
• Viss skamsenhet över den stora chansen att vissa av de nyinköpta böckerna inte kommer att orkas läsas, och kanske inte var jätteprisvärda

Här är den något inkorrekta listan över de försyndelser jag begått mot min bokhylla och plånbok sedan igår, och deras diverse motivationer och framtidsutsikter:

• Yoga {nånting nånting} – 39 kr – Tja – jag gick ju på Yoga i ett år, så kanske kan jag kolla om det är nån vana jag kan få för mig att tänka mig att fundera på att utöva i hemmets ro – om bara katterna kan förmås att hålla sig utanför det hela
• En kärleksförklaring till vårt svenska matarv – 49 kr – Mycket seriöst prat och fina bilder runt klassisk svensk matlagning – man har säkert missat en massa höjdare! Kommer att slöläsas till helgfrukosten i min kökssoffa
• {nånting} Art Nuoveu – 149 kr – Det är alltid svårt att hitta bra konstböcker, och denna verkar vara en helt ok en, som handlar om en av mina absoluta favoritstilar. Samma som ovan; jag måste skaffa en bokhylla i köket också!
• Riddarbageriets bröd – 99 kr – En riktig "Manskokbok", med bistra men vänliga kockherrar som visar hur man gör Riktigt bröd. Snart är kvinnosläktet helt utträngt från köken, och då återstår bara att komma på hur vi gör barn själva för att äntligen få överhanden i den husliga maktkampen
• Wokboken {typ} – 99 kr (?) – Den vanliga samlingen med recept med allt för många pilliga ingredienser i för att man ska nyttja den annat än till fest; men när jag läser "karameliserat fläsk" plockar jag tydligen fram plånboken utan betänkligheter. Livet är kort, och "karameliserat fläsk" måste undersökas omedelbart
• {nånting nånting} Tai Chi – 39 kr – Tja, jag har alltid varit nyfiken, och kanske kan jag blanda ihop detta med Yogan och komma fram till ett helt nytt sätt att.. förbrylla mina katter
• 100 stora tänkare – 99 kr – Ett uppslag om varje tänkare, typ. Antagligen tillräckligt mycket för att göra mig förvirrad angående vartenda en av dem. Minst två upplag om varje borde det väl nästan vara? – Men jag hoppas ändå få ut något av den.. hoppet om allmänbildning hägrar! Kanske kan jag lyssna på klassisk musik medans jag läser den?
• Dag Hammarskjöld, biografi – 69 kr(?) – Jag kan inte minnas att jag läst en enda biografi.. kanske är de jättebra? Dag Hammarskjöld borde väl vara en intressant person att läsa om i vilket fall
• Human Rights, by {någon} – 49 kr – Denna verkade seriös, undrar bara om jag är tillräckligt seriös för att ta mig igenom den? Köpet var dock spikat när jag såg att den fanns både i paperback och hardback för samma pris.. alltså måste det betyda att jag gör någon slags vinst om jag då köper den i hardback?!.. vi kan bara hoppas.

Igår blev jag sugen på att konsumera lite rymdopera, men det fanns ingen i min hylla att läsa. Följaktligen promenerade jag ner till The UEB och såg efter vad de hade inne. Min första plan var Iain M. Banks nyutgivna Matter, men den hade de sålt slut av.

Det blev alltså till att botanisera i hyllorna, och jag fastnade till slut för novellsamlingen Galactic North av Alastair Reynolds. Titeln skadade inte.

På väg hem slog det mig att det är väldigt sällan jag handlar i bokaffärer nuförtiden. Priserna men kanske främst utbudet tenderar att locka mig till webbhandlarna.

Men då och då händer det som inträffade igår. En ledig eftermiddag blir man sugen på rymdopera och två dagars leveranstid duger inte.

Jag tänker knappast börja köpa alla mina böcker i butik, men någon slags princip kommer nog att införas. Den första bok jag köper varje månad som finns på UEB ska jag köpa där, tror jag.

Något som roar mig storligen är lärda bluffar. De är inte bara roliga att läsa om, utan det finns något alternativhistoriskt över dem. Tanken spinner loss och man börjar fundera på hur det hade varit om den eller den boken verkligen hade funnits. Och man börjar planera sina egna ståtliga förfalskningar. (Ni har glömt det här inlägget den dag jag hittar Strindbergs okända uppföljare till Fröken Julie uppe på vinden, va?) Inte bara en intellektuell lek, utan också en utmaning för händerna. Detta blir lättare i framtiden, när originalen är elektroniska, eller så kanske dör genren ut eftersom det aldrig går att bevisa något.

The Guardian på webben listade vad man menade var historiens tio mest kända litterära förfalskningar för ett par år sedan och Loren Rosson III på bloggen The Busybody fyllde på.

Detta är skilt från de öppet deklarerade pastischerna, som också är roliga men inte alls har samma romantiska tjusning över sig.

Jag undrar hur mycket man skulle bli hatad om man placerade Mormons bok och Koranen, som båda väl till skillnad mot Bibeln uppges vara dikterade av Gud själv, på en sådan här lista... och Castaneda borde kanske också hamna där, fast den gode Carlos påstår ju inte att det är den med största säkerhet uppdiktade Don Juan som har skrivit böckerna.

Man undrar också hur många verk som idag hålls för äkta som i själva verket inte är det. Det perfekta brottet är som bekant det som aldrig uppdagas.

När den preliminära listan på nomineringar till årets Nebula-pris offentliggjordes kände jag mig lite stolt över att upptäcka att jag faktiskt läst tre av böckerna i roman-kategorin: Vellum, Mainspring, och Harry Potter and the Deathly Hallows (den sista har jag visserligen inte avslutat ännu, men ändå). Alla tre har försvunnit på den slutliga nomineringslistan, men det var detsamma.

Det fick mig i alla fall att fundera lite på det här med litteraturpriser. För den som eventuellt inte känner till det kan jag ju nämna att Nebulan är det årliga pris som delas ut av Science Fiction Writers of America för nyutkomna verk i olika kategorier. Det andra stora sf-priset är Hugon, som röstas fram av medlemmarna i sf-världskongressen varje år.

I nummer 7 av fanzinet Steam Engine Time (som man kan ladda ner här) fanns en gästledare som kritiserade hela fenomenet med litteraturpriser och samtidigt sågade hela systemet med citat som prisar böckerna (blurbar på omslaget). Det är bara en tom marknadsföringsploj, det betyder ingenting för kvaliteten, menade skribenten. Möjligen är det också svårt att bedöma kvaliteten på ett verk eller ett författarskap när det är nytt, innan det har hunnit mogna och man kan se ifall det höll för tidens tand.

Jag minns plötsligt boken Kirinyaga, som är en fixup av ett antal noveller. Författaren Mike Resnick skröt i förordet om att detta var världens mest prisbelönta bok, eller något sådant, eftersom många av de ursprungliga novellerna fått ett eller annat pris. Jag tyckte att det var lite fånigt, och boken var verkligen inte alls så fantastiskt bra.

När jag lägger märke till hur jag själv faktiskt använder mig av vissa av de här litteraturpriserna måste jag ändå invända lite mot kritiken. Saken är att jag inte tror att de flesta priser egentligen handlar om att försöka välja ut det objektivt bästa verket. Man väljer det som framstår som mest intressant här och nu, enligt vissa kriterier och perspektiv som man kanske inte är särskilt medveten om.

Inom science fiction tycker jag att det är särskilt uppenbart att litteraturpriser är en sorts replik i en konversation som pågår i litteraturen men också omkring den. Science fiction är på gott och ont en väldigt självmedveten kulturströmning, där olika författare läser och tar intryck av varandra, och träffar både varandra och sina läsare på kongresser. Det är ett ständigt utbyte av idéer. Det kan bli inkrökt, men det kan också bli väldigt intressant. Att dela ut ett litteraturpris av något slag är förstås ett sätt att sätta strålkastaren på verk som man tycker är värda att uppmärksamma just nu.

Jag som inte läser så där enormt mycket, och sällan hinner läsa böcker innan de blir prisbelönta, har ganska god nytta av att följa nomineringar och sånt för att hänga med i vad folk pratar om och vad som rör på sig i sf-fältet just nu. Det finns många som följer specifika listor och läser de som nomineras eller belönas just där, för att man har förtroende eller intresse för den organisation eller de personer som är inblandade i att välja ut dem som just då ska belönas. Till exempel vet jag folk som alltid ser till att läsa årets Tiptree-pristagare. Det här är ju meningsfullt bara om man känner till priset i fråga, och gör man inte det är det nästan meningslöst att det står på boken att författaren fått en eller annan utmärkelse, ungefär som det inte är särskilt informativt att läsa braskande blurbar ("a new Stephen King!") på ett bokomslag om man inte känner till att den som skrivit det har bra smak och god urskiljning (fast det är en bra ledtråd om han eller hon låter bli att fuska genom att jämföra författaren med någon bästsäljande storhet).

Det är inte fråga om att försöka luska ut vad som är det objektivt bästa av det som kommer ut, utan om att skaffa sig lite koll på vad det är folk snackar om just nu. Tar man det för vad det är, och tycker att sånt är kul, så kan det vara ganska användbart med ett eller annat pris.

För två år sedan skrev jag en sammanställning över allt jag läst under 2005 som bland annat publicerades i Folk och Fans i Landet Annien. Förra året kom jag aldrig till skott att göra det, men nu tänkte jag ta chansen igen och gå igenom 2007 års läsupplevelser i kronologisk ordning.

Jag läste 33 böcker under 2007, vilket gör det till det första året sedan jag började föra bok 2001 som jag tog mig över 30-boksstrecket. Även om det inte är en särskilt imponerande siffra, så kommer jag dela upp min genomgång på ett antal postningar.

Nåväl, låt oss börja.

Mark Helprin - Winter's Tale

Ur en rent språklig synvinkel är nog den första roman jag läste ut under 2007 också den bästa. Helprin skriver lika bra som någon annan författare som jag någonsin läst och inledningen i boken med beskrivningar av det tidiga 1900-talets New York är ett fantastiskt, lyriskt mästerverk. Tyvärr håller inte hela denna bok lika hög kvalitet; ungefär halvvägs in i boken hoppar berättelsen fram in i en nära framtid och berättelsens tonvikt skiftas till en betydligt mindre intressant politisk och filosofisk allegori med religiösa övertoner.

Boken har stora likheter med John Crowleys Little, Big. Båda gigantiska, lyriska New York-skildringar med starka ickerealistiska inslag och båda har nog spelat viktiga roller i att etablera Urban Fantasy-genren. Det här är en tjock bok som kräver en hel del av sin läsare, men för den som är intresserad av den mer litterära delen av fantasygenren och för den som lägger värde i en författares språkliga handlag är den närmast ett måste.

Joe Haldeman - The Forever War

Det är ganska märkbart hur ofta sf-klassiker är riktiga bladvändare. Haldemans berömda militär-sf-roman om rymdsoldater som förlorar kontakten med den värld de är satta att försvara pga relativistiska effekter, är visserligen driven av starka sf-idéer med klar metaforisk kraft, men det som slog mig mest av allt var hur ledigt den gled ner. Oavsett hur glada vissa är att kalla science fiction för "the literature of ideas" så är det nog ändå gammalt klassiskt pulpberättande som skapar de största avtrycken.

Irmelin Sandman Lilius - Bonadea

Sandman Lilius brukar ofta räknas som en av de bästa svenskspråkiga fantasyförfattarna, men trots att hon främst har skrivit ungdomsfantasy så lyckades jag missa hennes böcker under min uppväxt. Bonadea är en lågmäld historia om en föräldralös flicka i den fiktiva staden Tulavall som tröttnar på barnhemmet där hon bor och bestämmer sig för at flytta in på vinden ovanför stadens bageri. Boken handlar främst om flickans liv i staden där hon försörjer sig på att springa ärenden åt dess innevånare. Fantasydelen av berättelsen är väldigt återhållen och består endast av några få scener med övernaturligheter och på det stora hela känns berättelsen som en ganska traditionell ungdomsroman, som inte är en miljon mil från exempelvis Astrid Lindgren. Som vuxen läsare ter sig Bonadea ganska mycket som en bagatell, men den var trots detta en trevlig bekantskap och jag kan nog tänka mig att återvända till Sandman Lilius värld.

Gene Wolfe - Exodus from the Long Sun

Johan tog i det föregående inlägget på den här bloggen upp frågan om favoritförfattare. Till skillnad från honom så har jag faktiskt en sådan: Gene Wolfe. Det måste tyvärr här sägas att han inte blivit förlänad denna status tack vare Exodus from the Long Sun eller The Book of the Long Sun, vilken är serien som Exodus är den sista delen i. The Book of the Long Sun handlar om prästen Patera Silk, som blir indragen i ett inbördeskrig på The Whorl, ett enormt cylinderformat generationsrymdskepp på väg mot ett okänt mål. Serien börjar mycket lovande med Nightside the Long Sun, men tyvärr blir varje efterföljande del mer långdragen och mindre intressant och när Wolfe väl kommit fram till Exodus är det närmast oläsligt. Den här boken tog mig över fyra år att läsa ut, då jag sällan klarade av att läsa mer än femtio sidor innan jag tröttnade och lade den åt sidan. Den enda anledningen till att jag ville läsa ut den är att det sägs att uppföljaren The Book of the Short Sun är betydligt bättre.

Enligt min åsikt har Wolfe en benägenhet att bli väldigt pratig när han inte riktigt är inspirerad och jag tycker mig definitivt se symptom av detta här. Folk måste diskutera allt i oändlighet och beskriva saker in i minsta detalj och detta blir som sagt väldigt påfrestande efter ett tag. När Patera Silks käresta här börjar beskriva varför det inte är så kul att ha stora bröst som man kan tro var jag SÅ HÄR nära att slänga boken i väggen.

Nej, läs The Book of the New Sun, The Fifth Head of Cerberus, Peace eller The Island of Doctor Death and Other Stories and Other Stories istället; de är äkta mästerverk.

Mikael Niemi - Svålhålet

Den här boken lyssnade jag på som ljudbok, och den passade ypperligt i detta format. Mikael Niemi läser själv ur boken som består av en räcka löst sammanhängande berättelser som känns som de har sitt ursprung i en klart muntlig humoristisk tradition. Inspiration från Douglas Adams Liftarserie är uppenbar, men Niemi har ett tydligt norrländskt perspektiv och en personlig berättarröst, vilket gör att han blir långt ifrån någon epigon.

Eftersom detta är en av de få svenska sf-böckerna som publicerats under de senaste åren känns det som något som de flesta borde läsa och borde kunna gilla.

Gene Wolfe - The Devil in a Forest

The Devil in a Forest är en kort ungdomsroman och handlar om en ung föräldrarlös pojke i en namnlös medeltida by. En Robin Hood-liknande stråtrövare bor i skogen utanför byn och pojken dras tills hans romantiska livsstil. Wolfe utnyttjar denna utgångspunkt för skriva en moralistisk berättelse om personligt ansvar och bedrägliga dragningskraften hos de laglösa.

Som bäst är denna bok under en nattlig vandring till en uråldrig gravhög. Här kommer Wolfes förmåga att blanda det övernaturliga med det vardagliga fram som bäst, men boken innehåller även den långa sekvenser med detaljerade beskrivningar av ytterst triviala detaljer. Inte heller detta är en av Wolfes bättre romaner, men det slår i alla fall Exodus from the Long Sun.

Fortsättning följer…

"Vem är din favoritförfattare?" Hur många gånger har man inte fått den frågan och suckat lika djupt varje gång. Det är ju bra böcker man är intresserad av, inte författarna, och de bra böckerna kan man hitta varsomhelst, av vemsomhelst...

Ickedestomindre finns ju det några författare som jag läser allt av. Jag skulle vilja dela in dem i två kategorier; författare som jag har läst praktiskt taget allt av, vars böcker jag skaffar så fort de dyker upp, och författare som jag har läst det mesta av och som jag planerar att läsa resten av, men som jag inte har någon direkt tidplan för. Författarna är:

Jag läser allt när det kommer ut

• Susanna Clarke
• Graham Joyce
• Guy Gavriel Kay
• Ken MacLeod
• Christopher Priest
• Geoff Ryman

Jag tänker läsa allt i sinom tid

• Peter Beagle
• Italo Calvino
• William Faulkner
• Diana Wynne Jones
• Howard Norman
• Mervyn Peake
• Colm Tóibín
• Connie Willis
• Zoran Zivkovic

Jag kan också nämna författare som jag brukade läsa troget, men som med tiden av olika anledningar halkat ner i mina prioriteter: Iain Banks, Jasper Fforde, Alasdair Gray och Patrick McCabe.

Och, för att avsluta, författare som borde befinna sig under punkten sådant som jag tänker läsa allt av (eftersom jag har tyckt mycket bra om allt av dem jag läst), och som jag inte riktigt vet varför de inte gör det: Jane Austen, Stig Dagerman, Roddy Doyle, John Fowles, Graham Greene, Ernest Hemingway och China Miéville.

En gång i världen cyklade jag iväg längs en höstlig landsväg, nådde staden med alla sina ljus, parkerade cykeln, gick fram till ett biopalats och betalade 20:–, gick in och satte mig.

Och efter reklam för Göteborgs kex, Timotej schampo och "Wrigley's tuggummi, en smak av paradiset", förflyttades jag till ett samtida L. A. där en datadyrkande Jeff Bridges låg i konflikt med den drakoniske David Warner, chef för ett IBM-liknande företag. Bridges gör inbrott hos Warner – men fångas i klorna till superdatorn Tron, bestrålas och teleporteras i virtuell form in i denna dator, där han blir tvungen att spela dataspel tills han dör...!

Jag hade sett en snutt av detta på TV, det var lockande att se denna datoranimering, det var något nytt där och då, i detta tidiga 80-tal. Och nu satt jag där i biofåtöljen och följde äventyren, visuellt engagerande må jag säga, storyn var lite tunn, det ska medges – men helheten var läcker, färgerna och ljusflimret var något nytt.

Nytt, nytt, det ska hela tiden vara nytt! "Make it new!" heter modernismens slagord, vi ska alltid ha nya kickar i våra urbana bostadsceller, avskurna från naturligt kretslopp i elementens famn som vi är. Nåväl, denna film var ny och rolig för ögat, det var fantasi i nya former. Idag lever vi i en datavärld som 80-talsmänniskan inte kunde föreställa mig, i vart fall inte jag där jag 16-årig satt och glodde på "Tron" – och även om jag gillar denna nya datavärld så grämer det mig en smula att man inte kan bege sig in i datorn på det där syntetiska sättet, inte kan gå runt bland räta vinklar och med lysande dräkter och rejsa med virtuella motorcyklar.

Dagens dataspel har simulering så det räcker, icke förty. Men den där rymdkänslan man hade i Tron, parat med lysränder och virtuella väggar och allt, och svävande skepp över datanejden - detta ser man sig förgäves om efter idag, i denna sköna, nya datavärld...

För övrigt tycker jag de missade en skön, bildmässig poäng i slutet av Tron. På slutet har Bridges tagit sig ur datorn och fått hämnd på Warner i den riktiga verkligheten. Och så stiger hjälten ombord på en helikopter som flyger bort över L. A:s landskap, med nattljus i mörkret. Hur läckert, tänker jag då, hur läckert vore det inte om de då hade förvandlat denna verkliga nejd till en datanejd, ett virtuellt landskap som det man mött tidigare, med stadsljusen förvandlade till datagenererade ljuslinjer och allt?

Det hade varit rena Matrix före Matrix, så att säga.

Trots det förtjänar Tron sin status som klassiker i sf-filmgrenren.

För några dagar sedan kom jag att tänka på Locus. Åka är den i familjen som håller sig a jour med vad som är nytt på bokmarknaden, och jag i min tur håller koll på rollspelsbranschen. Det slog mig att jag har faktiskt köpt ett par nummer av Locus i min dag, men att jag knappast försökt få valuta för vad jag betalt för dem. Ni vet alla säkert att Locus för utom en rejäl intervju i varje nummer, också innehåller recensioner av allt nyutkommet som romaner, noveller, rubbet. Frågan är, vad har jag för relation till recensioner? Läser jag recensioner för att få tips om nya intressanta böcker? Skulle jag hitta mer kul att läsa genom att hålla koll på recensionerna i Locus?

En mycket enkel undersökning genomfördes. Eftersom jag har en bokjournal där jag skriver ner allt jag läser, med en kort kommentar, så kunder jag gå tillbaka till den och räkna efter hur många böcker jag läst, och av vilken anledning.

Nu visade det att förra året hade en signifikant del av de böcker jag läst kommit från den lista med kurslitteratur som jag betade av under mina nystartade studier. De är ju inte typiska på minsta vis så om vi lämnar dem därhän, och dessutom tar en titt på året innan, börjar trender visa sig. Det visar sig att väldigt många av de böcker jag läst är saker som jag läst på rekommendation från någon. Det kan vara en rollspelsförfattare vars intressen jag vet att jag delar, eller kanske en fan vars smak jag vet överenstämmer med min, eller ett fall av entusiasm på ett av de bokrekommenderarmöten vi hade. John Varley hade jag nog t.ex. aldrig läst om det inte var för att Torbjörn och Tobias varit så översvallande eniga om två av hans böckers förträfflighet. Clandestine av James Ellroy hade jag nog inte läst om det inte varit för att Greg Stoltze, vars underbart välskrivna rollspel Unknown Armies fascinerat mig så, rekommenderat honom. Kombinerat med en hel del läs på den trygga grunden att författaren är någon jag tidigare uppskattat, ger alltså intrycket att jag ofta läser saker som jag är trygg i förvissningen om att jag kommer att gilla.

The Harlot by the side of the road av Jonathan Kirsch är ett exempel på en annan intressant kategori. Det händer sig faktiskt at jag köper böcker bara för att jag råkar fastna för framsidan, baksides blurben, eller någon annan del av en boks rent fysiskt uppenbarelse. Sodoms dolk var en annan sådan bok. Hans Capelen som skrivit den är visst någon känd personlighet som skriver under pseudonym. Hade det inte varit för att den kostade en tia och hade en lockade mystisk framsida med en sinister dolk och en baksidestext som lovade spänning och en aning om övernaturliga mysterier, så hade jag säkert aldrig läst den. Nu var just den en intressant upplevelse för någon som växt upp med Dallas på TV. Folk rökte och drack som folk i nämnda TV-serie. Synnerligen osvenskt samtidigt som den dröp av Stockholmskänsla. Intressant uddahet.

Så, det verkar som om jag kan fortsätta att ignorera Locus, för tydligen lägger jag så stor vikt vid personliga rekommendationer och säkra kort, att jag med största sannolikhet inte skulle komma mig för att testa så värst många av alla de där nyutkommna sakerna de recenserar. När vi gjorde en liknande lista på Åkas läsvanor framkom ganska annorlunda tendenser, som du säkert anat. Prova själv, och ta reda på vad det är som styr dina läsval!