Terry Bisson är tyvärr inte en författare som det pratas så mycket om. Michael Swanwick tipsade mig en gång om Terry Bissons Bears discover fire. Swanwick undrade om den, som han ansåg, väldigt amerikanska berättelsen funkade lite bra för svenska läsare. Det visade den sig göra och jag gillar den starkt utan att kunna säga vad som är så amerikanskt med den (jag håller med Michael), eller ens varför jag gillar den. Bisson har skrivit flera saker jag gillar starkt.
Den här lilla novellfilmen är baserad på en annan av Terrys historier. För de som gillar David Lynch så är det rena julafton. Jag käkar föresten ofta lunch på ett ställe som ser ut ungefär sådär…
They''re Made out of Meat
För övrigt så representerar detta min avskedspost på den här bloggen. Engagemanget från Upsalafandom är lite för klent. Jag koncentrerar mig numera på min egen rollspelsblog The Omnipotent Eye istället. Besök den gärna. Jag försöker updatera varannan dag, ungefär.
En av mina favoritböcker alla kategorier är Dying Inside av Robert Silverberg. På den tiden jag var med i ett band som hette Elektrubadur gjorde vi en låt vars hela text var tagen rakt av från sista stycket i den här boken. Väldigt tjusig. (Vi kontaktade Robert Silverberg, som tyvärr hade en ganska tråkig attityd och satte oss i kontakt med sin agent så att vi skulle få veta hur vi skulle betala pengar om vi tjänade något på låten i fråga. Som om! Snarare hade vi väl tänkt göra lite reklam för boken. Men det blev nu inte så mycket med det.)
Idag hittade jag (via Locus Online, som så mycket annat) en artikel om Silverberg och den här boken.
"Dying Inside" never found a wide audience, but it's been hailed by those who know it. Michael Chabon has called it "one of those rare novels that manages to be at once dazzling and tender." The book, which the New York Times once called "the perfect science fiction novel for people who don't like science fiction," was reissued last month by Tor.
Mycket Robert Silverberg just nu. Jag läser precis hans Science Fiction 101 som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Det är en antologi med viktiga sf-noveller, de flesta från tidigt 50-tal, med kommentarer av Silverberg om vad man kan lära sig om skrivande genom att studera de här berättelserna. Det handlar också om hur han själv lärde upp sig till författare, ganska intressant.
Artikeln jag länkade till ovan försöker också bena ut hur det kommer sig att Silverberg inte är ett större namn, med tanke på hur bra hans bästa saker är. Det finns förstås många anledningar, men jag tror att det kan spela in att han skrivit så väldigt mycket som är kompetent men inte just mer än så. Det vore hur som helst väldigt synd om hans bästa verk blev bortglömda.
Ibland kan man ju i sf hitta historier som handlar om någon som reser i en tidsmaskin eller nåt liknande och får uppleva forna tider. Jag hittade en gång en väldigt charmig länk till en tidsmaskin och letade jag fram den igen. Kolla det här!
Det är färgfoton från Ryssland, så som det såg ut innan revolutionen! Det är nog så nära en tidsmaskin man kan komma. Fascinerande.
Dags att babbla lite osammanhängande om årets brittiska påskkongress kanske, den sextionde nationella sf-kongressen – därav namnet LX 2009. (Jag påbörjade en kort rapport från kongressens första dag under själva kongressen, men sedan krävde hotellet att man betalade 40 pund för tillgång till det trådlösa nätet under helgen, så det blev aldrig av att posta den.)
Hedersgäster var Jon Courtenay Grimwood, Tim Powers, David Lloyd samt Bill och Mary Burns. Jon, Tim, Bill och Mary hade jag stött på tidigare, men David Lloyd hade jag ingen aning vem det var. Det vet jag däremot nu – det var den trevlige mannen i övre medelåldern som slog sig ner vid vårt bord i lobbyn på fredagsmorgonen för att prata och bjöd oss på öl. Det fanns ett väl tilltaget område bredvid baren i hotellobbyn med ett hundratal sittplatser där man kunde sitta och umgås mellan (eller i stället för) programpunkterna – det bästa påskkongresshotellet sedan Adelphi i Liverpool i det avseendet.
Baren
Programmet var bra, de delar jag såg, även om inget kändes oförglömligt. De två intervjuerna med Tim Powers var oerhört underhållande – Tim är en av de roligaste scenpersonligheterna inom sf-/fantasyvärlden. I samband med kongressen släpptes John Berlynes illustrerade Powers-bibliografi Secret Histories, ett överdådigt vackert bokverk som såldes för bara 35 pund. (De böcker vi köpte kan förresten beskådas på LibraryThing. I år blev det 24 nya böcker, färre än tidigare år, men vi börjar bli kräsnare i takt med att samlingen sväller.)
Jag gick på en paneldiskussion om överskattade böcker – Classics that aren't – men den var ganska tråkig, exempelvis satt Rog Peyton i en kvart och spydde ospecificerad galla över Philip K. Dick, så jag gick därifrån efter en halvtimme. Konstutställningen öppnades under festliga former med cocktailparty i orangeribaren på andra våningen, en tjusig inglasad sak med dekorativa växter i, där hotellet bjöd på öl och vin; de sponsrade nämligen utställningen.
Panelen om romanerna på slutlistan till årets Arthur C Clarke Award var intressant. Jag har inte brukat gå på den men det är så många som framhållit den som en av de mest värdefulla panelerna på påskkongresserna så jag slöt mig till flocken i år. Panelen var ganska oense, men jag vet i alla fall att jag inte ska läsa Martin Martin's on the Other Side av Mark Wernham. Besläktad med Clarkepanelen var naturligtvis den högtidliga utdelningen av BSFA-priserna, där romanpriset i år gick till Ken Macleods The Night Sessions. Lördagens stora tillställning var en konsert med National Festival Orchestra, som spelade bl a Beethovens sjätte symfoni i stora programsalen. Helt fantastisk upplevelse att få höra en symfoniorkester i salongsmiljö och inte i en konsertsal. Det var första och förmodligen sista gången i mitt liv. Stort tack till Vince Docherty och resten av kommittén för den upplevelsen!
På söndagkvällen var det skandinaviskt party i ett av rummen, framförallt organiserat av Herman Ellingsen. Lyckat, som vanligt. På måndagen fick jag en chans att för första gången se hela Dr Horrible's Sing Along Blog i ett svep; den var ju uppdelad i tre delar när den sändes på webben i höstas. Den vann på att ses som en helhet, men är fortfarande inget jag kommer att skaffa.
Det kom ut ett nyhetsblad under kongressen som går att ladda ner från LX 2009:s webbplats. Nästa års påskkongress heter Odyssey 2010 och äger rum på Radisson Edwardian på Heathrow, precis som i fjor. Var kongressen hålls 2011 är däremot fortfarande inte spikat. Ingen hade lagt något bud, men det finns tydligen några som håller på att undersöka förutsättningarna för ett bud att läggas fram under nästa påskkongress. Mer om det på Novacon i november, lovades det.
Ska jag sammanfatta? Årets påskkongress var kanske den jag trivts bäst på hittills – mest för att jag lär känna fler brittiska fans för varje år. Utmärkt hotell, även om de tyvärr hade färre än 250 bäddar, så de flesta deltagarna tvangs bo på andra hotell i Bradford. Rikligt utbud av real ales till vettiga priser i barerna (fast nästan bara blond ales, tyvärr – inte den mest spännande typen), bra frukost. Som sagt var programmet trevligt, inklusive det fullspäckade fanprogrammet, lite mindre dealers' room än vanligt, fast å andra sidan nästan bara böcker och inte så mycket kläder och annat trams.
Det är väldigt fascinerande att följa med i Kate Nepveus omläsning av Lord of the Rings. På ett helt annat sätt, men i samma omfattning, är det kul att läsa den mycket grundliga sågningen av Left Behind på Slacktivist-bloggen (observera att man måste läsa baklänges om man vill börja från början, krångligt nog). Jag kan inte låta bli att både beundra och fascineras av den här typen av närläsning. Ibland är ju kommentarerna väldigt givande också, det är fördelen med att göra sånt här i bloggform. (På tor.com finns också på samma sätt omläsning av Wheel of Time och omtittning av Star Trek, men de har inte intresserat mig eftersom jag inte riktigt tagit del av de här verken till att börja med.)
Skulle jag kunna göra något liknande? Jag har grunnat på det ibland. Man vet ju aldrig. En vacker dag, om jag fastnar för något värdigt föremål för uppmärksamheten.
Nu har jag läst två volymer av Edgar Rice Burroughs kända Barsoom serie. Det är märkligt vad autodidakter kan producera märkliga verk när de ger sig hän. Den första volymen skrevs av en Burroughs som hade prövat det mesta, och nu var pank och desillusionerad. Klart att då kan man ju kanske lika gärna skriva en bok!
Som förstligsverk är den märkvärdigt trollsk och ett intressant stycka eskapistisk pikaresk med märkliga främmande varelser och underliga seder. Den åstadkommer mycket i kraft av sin fantasi och den förundran över en främmande värld som han lyckas frammana av rent längtan efter nåt annat än den värld han befann sig i.
Dock märker man att de här gamla äventyshistorierna har lite av ett problem. När jag läste Williamsons förfärliga Legionböcker insåg jag att det hörn som han målat sig in i bara blev mer och mer trångt när han måste hitta på mer och mer fantastiska omöjligheter för hjältarna att besegra. Nu när jag har läst om inte bara gröna, svarta, vita utan ocksåröda marsianer så kommer jag åter att tänka på det där inmålade hörnet.
Det är inte utan man undrar om det inte är svårare att skriva billiga äventyr än seriösare saker, ibland. Dock har de något de här taffligt skrivna berättelserna om män som kan allt och fäktas med de värsta monster, blir kharg, jeddad, kung, gatsputj, kejsare eller bara rik som ett troll. De får princessan och alla älskar dem. Kanske behöver man inte mer av en bok ibland. Även om jag känner mig präktigt less på Edgar Rice Burroughs så är det ju tack vare de här historierna som t.ex. Michael Moorcok började skriva fantasy. Det vore ju tråkigt att vara utan.
Vila i frid, Dave
Lite mer än ett år efter det att Gary Gygax lämnade oss har nu den andre giganten från rollspelshobbyns gryning, Dave Arneson, också förlorat sista striden mot sin cancer. Nu har alltså mannen som skapade konceptet Dungeons i Dungeons & Dragons tillslut lagt tärningarna på hyllan.
Som jag sade förra året har alla kulturer någon sorts BNF, hjälte eller föregångsfigur, vars visioner en gång lade grunden till det man idag lever i och uppskattar som en del av ens liv och vardag. Ibland glömmer vi bort att tacka dem medan de ännu är ibland oss för vad det gjort, eller vi kanske inte ens inser hur mycket vi har föregångarna att tacka för det vi idag tar för givet. Jag kommer osökt att tänka på vad jag läste i Banana Wings där Mark skriver om hur han under flera år avfärdat Jack Speer som en fan som inte gjorde annat än att kritisera folks stavning i FAPA utskick. Naturligtvis insåg han när Jack väl vad död hur mycket han gjort, och hur mycket han betydit för fandom. Tyvärr är jag rädd att David Arnesons frånfälle kommer bli precis ett sådant tillfälle att upptäcka att det var han som låg bakom alla de där saker som andra senare slog mynt av och gjorde till allmängods. Saker är ju den att många av de innovativa greppen med den nya typ av spel som rollspelen var vid 1970-talets början var just Arnesons uppfinning. Själv var han helt enkelt inte den som gjorde någon större affär av det.
Precis som jag skrev för ett år sedan är det oräkneliga sätt som dessa kreativa genier influerat så mycket av poulärkulturen och därmed även flera av de som idag skriver fantasy eller skapar fantastik på tv, film eller i datorspel. Det sistnämnda gäller väldigt konkret för Arneson, som under senare år undervisat i speldesign för datorspelsutvecklare.
Själv har jag blivit inspirerad av Daves Blackmoor kampanj för mitt eget rollspelande. Faktum är att den inte bara är den längsta kontinuerliga rollspelskampanjen (1970-2009), utan även en skådeplats för tre generationer rollspelare som i sin fantasi skapat och upplevt förunderliga äventyr i främmande världar. Drömmar och visioner om äventyr binder samman oss alla som läser, skriver och spelar fantastik. Drömmen lever.
Uther, Once And Always
The Father of Roleplaying is dead.
Requiem aeternam dona ei, Domine: et lux perpetua luceat ei
Nu blir det påsk, och är man i närheten av de brittiska öarna kan det hända att man åker på Eastercon över påsk (om man inte är en sån som alltid är på GothCon, kanske, eller stannar hemma och sparar pengar i väntan på bättre tider). Där kommer BSFA att dela ut sina priser.
Jag hittade tre av de nominerade novellerna på StarShip Sofa, och via Vector-bloggen hittade jag även den fjärde från Transmissions from Beyond. Den här veckan har jag lyssnat på dem alla fyra på väg till och från jobbet. Jag gillade dem allihop. Jag har inte tid att skriva så mycket om dem nu, men jag länkar till vad Vector-redaktörerna har samlat ihop för kommentarer -- det räcker och blir över. Fast vill man verkligen inte ha några spoilers rekommenderar jag att man läser eller lyssnar först.
“Evidence of Love in a Case of Abandonment” av M. Rickert är en väldigt starkt berättad historia om en flicka i en ganska osannolik dystopisk framtid. Temat är väl lite politiskt tillspetsat, särskilt om man har kontakt med somliga kretsar som vi kanske inte ser mycket av i Sverige, men det kommer liksom inte i vägen för att den är väldigt bra skriven med ett beklämmande perspektiv inifrån. Text här, ljud här. Vad folk säger.
“Little Lost Robot” av Paul McAuley handlar om identitet och moral. Och om öde. Och en väldigt kraftfull robot. Mer säger jag inte. Text (pdf) här, ljud här. Och återigen: vad folk säger.
“Exhalation” av Ted Chiang är en sån där typisk tankelek som han brukar skriva -- lite av ett pussel för läsaren att lista ut vad det är för sorts värld den utspelar sig i. Slutar med att berättaren utbrister i en utläggning av sense of wonder. Ganska charmig, men absolut inte någon av hans intressantaste noveller. Text här (längst ner på sidan finns länkar till olika format), ljud här, och vad folk säger.
“Crystal Nights” av Greg Egan är en sån där historia om AI och önskan att skapa intelligent liv att efterträda oss. Vad kommer ens skapelser att tycka om en? Massor av etiska ställningstaganden och kompetent technobabble, som leder upp till ett typiskt sf-slut. Text här, ljud här, och vad folk säger.
Utan att säga särskilt mycket alls skulle jag vilja utnämna "Little Lost Robot" till min favorit och hoppas att den vinner.
Håll till godo. (Den här postningen kom lite sent, eftersom jag var lite för trött igår. Eftersom ingen annan håller sitt schema för postningarna antar jag att det inte kommer surt efter.)
Jag har förlorat en del av mitt exended mind: jag hittar inte min anteckningsbok. Jag brukar alltid bära med mig en sån, och där skriver jag ner alla saker som faller mig in: ideer, citat, att göra-listor, utkast till olika texter, minnesanteckningar, böcker jag vill läsa, och så vidare. Var är min anteckningsbok? Frustrerande. Nåja, några spridda noteringar från helgens kongress kan jag nog åstadkomma ändå.
För det första måste jag instämma med Ante om att det var mer välorganiserat i år. Alla verkade vara informerade om vilka paneler de skulle vara med i, och programmet ändrades inte mycket efter att kongressen börjat. Det var intressantare också (enligt min smak), med fler programpunkter som handlade om ideinnehåll och vad man kan göra med litteratur. Jag såg till exempel en panel som handlade om vad ondska egentligen är, och vad den har för roll i sf och fantasy. Och så var jag med i en panel om kolonialism och sf, som bland annat handlade om i vilken utsträckning sf är propaganda för kolonisering av rymden. Jag tycker förstås att paneler om att skriva och publicera är intressanta också.
Det var mycket steampunk i år, ännu mer än förra året. Volanger och mässingsknappar och mysko hembyggda manicker. Det fanns en ång-modevisning, som jag missade. Paret Penney hade konverterat sitt traditionella roomparty till "steam tea", och bjöd på kakor på silverfat i flera våningar. De hade till och med tagit med sig några fina koppar i tunt porslin med guldkant och blomdekorationer, fast inte tillräckligt till alla gäster. En snubbe som jag tror är någon sorts chef för vetenskapsmuseet demonstrerade sina hembyggda tebryggningsapparater -- mycket snygga, men inte särskilt praktiska. Han hade en strålpistol i bältet också, som han nog hade byggt själv.
En fördel med att vara på den här kontinenten är ju att det finns stort befolkningsunderlag inom rimligt avstånd och med minimala språkbarriärer. Det är många författare, många experter, och tillräckligt många fans. Även på en sån här rätt liten kongress (ett par hundra medlemmar, kanske) ser man alltid Robert Sawyer hålla hov (det är hans hemmakongress) och det finns alltid kontakter att ta av för att ha ett solitt vetenskapsprogram. Jag är lättimponerad och beundrar folk som kan kasta ur sig siffror och redogöra exakt för hur många ton per år man kan lyfta till omloppsbana med olika typer av teknologi, och sånt.
Jag undrar fortfarande lite vad jag egentligen får ut av kongresser. Det känns som om jag tillbringar väldigt mycket tid med att irra omkring och känna mig vagt stressad över att jag inte utnyttjar tiden ordentligt när en kongress är så kort och snart över. Ibland råkar man ju ut för missöden också, som när hotellbarens personal var alldeles sönderjäktad, och jag inte fick min mat förrän dottern redan ätit färdigt -- och sen fick jag något som inte var vad jag hade beställt. De är nog inte vana vid att ha full ruljans i den där baren. Tyckte nästan synd om dem, men när de sade att jag inte behövde betala lät jag gärna bli.
För övrigt tyckte jag att panelen om att redigera sina egna texter var väldigt bra. Jag tillämpar den inte just på sånt här skrivande, men ska nog ha nytta av ett eller annat knep framöver. Panelen rekommenderade också Robert Silverbergs bok Science Fiction 101, som Ante påpassligt köpte förra året. Den ligger nu på min allt högre och vingligare att läsa-hög brevid sängen.
Och dit går jag nu. Godnatt!
Så var då ännu en kongress avklarad! Lite sliten och med en huvudvärk i tungviktsklass så ska jag försöka sammanfatta lite intryck.
Kongressen det hela handlar om var Ad Astra, anno 2009. Evenemanget hölls på ett hotell någorlunda centralt i Toronto, Ontario. Med cirka fem miljoner invånare och många väldigt långa och raka gator känns stan med rätta ganska stor, och centralt ska förstås i det sammanhanget. Förra årets evenemang kändes lite trött, och många småsaker kändes lite taffligt hanterat. Speciellt tydligt var det programmet som led av brist på organisation. Detta år var det en kongress av liknande snitt, men det kändes betydligt fräschare och tight detta år. Programmet hade ett dussin parallella spår och det är ju onekligen ganska ambitiöst. Förvånansvärt nog var det god uppslutning på alla paneler jag besökte, och till skillnad mot förra året var uppslutningen av panelister god. Det var till och med så god uppslutning att det på en panel var sju personer i panelen!
Programmet som jag besökte handlade mycket om skrivande och skapande. Med tanke på att det var säkert femton författare närvarande (plus diverse mer eller mindre kända redaktörer) så kunde man få en hel del olika vinklingar på det hela. Många paneler var väldigt konkreta och gav tips och handgrepp man själv kan använda för att bl.a. bli fri från "writers block", skapa trovärdiga stridsscener eller effektiv struktur och styrsel mellan intern och extern konflikt och utveckling. Riktigt inspirerande även om jag inte längre är lika engagerad i eget skrivande. Själv deltog jag även i en liten workshop kallad "The Joseph W. Haldeman Memorial Seminar on the Redistribution of Economic Resources via the Application of Statistics & Psychology".
Dealers room var trevligt, och hade den vanliga blandningen av t-shirts, smycken, leksaker med skiffytema, tecknade serier och framförallt nya och gamla böcker. Utbudet av böcker var inte så tokigt, med Mick Sproule som ett trevligt återseende. Detta år pratade jag George R.R. Martin med honom. Det fanns gott om signerade godingar (PKD first editions för $10!) och fina hardcovers av gästerna och andra närvarande författare. Ed Greenwood kunde t.ex. ses signera i farten medan han småpratade.
Det som kändes bäst med den här kongressen var dock känslan av att återvända. Man kände sig hemma på hotellet, man kände igen Ian i Green Room, man kändes igen av Lloyd Penny som hälsade glatt på en när man kom och Mick (som sagt) kom ihåg en. Ad Astra måste väl sägas vara vår "hemmakongress" i det här landet. Lite roligt var det ju även att folk kände igen oss och ibland bara antog att vi varit med på den ena eller andra kongress de plötsligt mindes. Rebecka hade nog mer kul denna kongress också. Hon satt och målade i sin målarbok, sprang runt och lekte katt och barnen Hartwell/Cramer lekte lite med henne också. Som vanligt var hon populär och de utklädda personerna som man såg gå runt på kongressen vinkade gärna eller spelade lite apa för att roa henne. Maskerader och liknande är onekligen familjevänligt.
En annan sak som kändes trevlig och typisk nordamerikansk var ju con suite. Vi käkade inte frukost på hotellet, utan tack vare att det bjöds på mat i con suite av diverse förlag, bids eller intressegrupper så kunde vi käka både frukost och kalkonmiddag helt gratis på pr-budgeten. Onekligen börjar man bli tillvand vid detta högst oeuropeiska fenomen. Det skulle inte vara så tokigt med sånt på kongresserna hemmavid. Ölutbudet i baren på hotellet var inte direkt imponerande, men det var hygglig kanadensisk öl och fler än förra året kunde ses sitta i baren och prata med en öl eller två.
Bytet då? Lite gamla Analog som delades ut gratis, en äldre roman av George 2R Martin, en Brust och en Dickbok som inte var sf. Dessutom var Writers of the Future åter representerade och det delades ut gratis böcker! Elron må varit galen och scientologerna livsfarliga som infiltrerar bl.a. amerikanska ambassaden i Stockholm, men det var en gratis bok och i alla fall en bra story däri, av Tony Pi.
Det är skoj med kongresser!