Här kommer en liten snabb sammanfattning av intrycken från sf-kongressen Ad Astra i Toronto nu i helgen. Möjligtvis kommer det lite djupare tankar senare, om jag orkar.
Ad Astra är en kongress med lång historia. På en fest på lördagskvällen pratade jag med en man som tyckte att Ad Astra var bättre förr när det var mer fokus på litteratur, en smalare och mer genomtänkt kongress som författare gillade. Många som brukade gå på Ad Astra tycker inte att det är intressant längre, sade han, och han trodde inte att det gamla gardet skulle ha bjudit in en författare som Kevin J Anderson som den centrala författargästen (han är känd för att skriva media tie-ins, böcker som baserar sig på Star Wars och X-Files -- samt uppföljare till Dune).
I en korridor på söndagens förmiddag pratade jag med en annan man, som sade att Ad Astra är en kongress på uppåtgående, som blir bättre och bättre: bredare program, större maskerad och mer rutinerad kommitté. Så det är fråga om vad man är ute efter, antar jag. Det var definitivt ganska många unga utklädda människor där, som gick på dansverkstad och paneler om hur man tillverkar maskeraddräkter, men som inte syntes till på festerna eller i con-sviten.
Det där med con-svit (con suite heter det i original) är en lite ny grej för mig. I stället för att baren är kongressens hjärta, som vi är vana vid hemma (och på brittiska kongresser) är det en speciell svit man går till där det finns gratis mat -- det vill säga godis. Ibland finns det dryck också, och jag hörde folk skryta om andra kongresser där det minsann till och med finns öl i con-sviten. Fast jag hörde också en kille skryta om en fantastisk kongress där man hade femtielva sorters läsk, och hur fantastiskt det var. Hmm. Jag tror att jag har svårt att förstå grejen med så många sorters läsk.
Ante och jag funderade lite på om det är hälsosammare att ha det sociala umgänget kring chips och läsk snarare än öl, men i slutändan är jag inte så säker. De amerikanska fansen är i genomsnitt rätt så omfångsrika, och jag tror att jag ser ett samband mellan detta och den fria tillgången på sockerhaltig föda och dryck.
Jag var med i fyra paneler. Det allmänna intrycket var att det inte var någon riktig ordning och reda på panelerna. Att programmet ändras i sista minuten är ofta oundvikligt, men det var ett rent oerhört manfall bland panelisterna. Den enda fulltaliga panel jag såg var den som handlade om hur man rekryterar frivilliga till kongresser -- det var alltså en panel med engagerade personer på insidan. Det var heller nästan inga som visade sig i "green room" innan panelerna -- tanken är att man ska hinna hälsa på varandra och prata ihop sig först, men det verkade ingen bry sig om. Jag saknade svensk fandoms duktiga panelvallare, som ser till att folk vet var de ska vara och vad de ska göra.
Diskussionerna var rätt roliga ändå. Bäst var panelen "Through Rose-Tinted Goggles", om steampunkens rötter. Vi var två i panelen, men en kille i publiken fick komma upp och vara med eftersom han hade rätt bra synpunkter och tankar.
I stort sett tyckte jag inte riktigt att det var min sorts kongress, men jag hade rätt kul ändå. Och jag fick rabatt på medlemsskapet för att jag var med i fyra paneler, vilket satt ganska fint i plånboken. Vi bodde i partykorridoren, så det fanns massor av fester på både fredag och lördag kväll, och jag pratade med flera roliga och intressanta personer. Jag kunde ha partat mycket mer, men jag fånigt nog tyckte jag att det var oerhört skönt att krypa ner i en härlig hotellsäng och därför gick jag inte tillbaka till festerna igen efter att jag kom till vårt rum vid midnatt.
Det är lite jobbigt att vara på kongress med en tvååring, eftersom vi båda föräldrar måste turas om att vara barnvakt och hålla dottern på gott humör. Det går, men det blir liksom en halv kongress per person. Men vänta bara tills hon blir större, hon kommer att få en oerhörd världsvana.
Vi passade på att turista lite i Toronto också, hela fredagen. Det är en rätt skojig stad. Vi promenerade genom deras väldigt stora Chinatown, besökte en butik som är känd som en av nordamerikas få kvarvarande specialiserade sf-bokhandlar (såg rätt liten ut jämfört med sf-bokhandeln i Stockholm, men de hade bara böcker och tidskrifter), och jag fick en privat visning av Judith Merril-samlingen på stadsbiblioteket -- en forskningssamling av sf och fantasy, som grundlades genom en donation från författaren och redaktören Judith Merril. Sen gick vi på Royal Ontario Museum och tittade på kinesiska gravar, dinosaurieskelett och uppstoppade fåglar, samt en rolig utställning med tidiga skrivmaskiner.
Vi kom tillbaka till hotellet rätt sent på fredagskvällen, så vi missade allt som hände då. Hotellet låg inte direkt centralt -- fast när jag sade det till en person i kommittén verkade han lite förnärmad, och påpekade att de valt hotellet för att det var så lätt att ta sig till. Hmm. Det är väl relativt som vanligt, men det tog ändå mellan en halvtimme och en timme att ta sig från centrum, först med spårvagn och sen med buss.
En rolig grej med Ad Astra var att det fanns ett helt programspår om rymden och naturvetenskap. Jag hann inte se så mycket av det, fast jag var ju själv en del av det. De hade programpunkter om vetenskapskommunikation, specialistpaneler som åhörarna kunde ställa frågor till, och massor av information om flyg och rymdprogram och sånt. Den lokala amatörastronomiska föreningen var också där och informerade, och hade en liten stjärnskådarstund på parkeringsplatsen utanför på lördagskvällen.
Storleken på kongressen var nog ungefär som de brittiska påskkongresser jag varit på, någonstans mellan 500 och 1000 medlemmar, fast det kändes mycket mindre. Lokalerna var ganska utspridda i hotellet, det fanns många parallella programpunkter hela tiden, och de författare som var där var mestadels sådana som jag inte läst eller inte känner till. Kevin J Anderson är förstås ett stort namn, men inte särskilt intressant i mina ögon. Robert Sawyer var där, men jag lyckades bara se honom på avstånd. Det var inte så särskilt hög nivå på det jag såg av programmet.
Just nu känner jag mig ganska upplyft efter en helg full av möten med folk, samtidigt som jag känner mig lite vagt nedslagen över det faktum att jag inte är så bra på allting som de fans jag mött. Jag skulle vilja kunna allt, komma ihåg allt jag läst, och vara händig med att bygga saker och duktig på att visa och förklara. När jag träffar roliga och kreativa människor blir jag ofta lite frustrerad av att jag inte är lika bra som de bästa på allting -- ett fullständigt orealistiskt mål, men ändå. Det kommer att lägga sig snart, och då kommer jag troligtvis att faktiskt göra en del kreativa saker trots allt. På mitt sätt och på min nivå.
Det var en rolig helg. Nu är jag bara lite ledsen över att jag inte kan fara på Åcon. Jag skulle verkligen vilja träffa Ian McDonald, och jag vet att det kommer att bli en supertrevlig kongress med riktigt trevliga människor. Det är billigt att åka dit från Upsala, men ganska dyrt från Kanada.
Skottar har dålig fantasi. De borde ha mer olika namn, tycker jag. Varför finns det en författare som heter Ian McDonald, en som heter Ian MacLeod, och en som heter Ken MacLeod? (Ni ska se att nästa stora namn blir Ken McDonald.) Jag är inte den första som ibland tar fel och blandar ihop de här herrarna.
Såg precis på Locus Online att Ian McDonald fick BSFAs (det brittiska sf-sällskapets) pris för Brasyl. Jag tar det som ett tecken på att jag hänger med nuförtiden att jag precis läst den, men det löser inte mitt problem med att komma ihåg vad han heter. Eller också gör det det ändå, ifall jag bara pratar om det så mycket att namnet liksom nöts in. Boken är i alla fall riktigt bra, och var av det slaget att jag fortsatt bläddra i den då och då flera dagar efter att jag läst ut den. Parallella världar, kvantdatorer, djungel, svärdsfäktande jesuiter, kaffe, fotboll och capoeira.
Den andre Ian brukar ha en initial med: Ian R. MacLeod. Det kan vara ytterligare en krångelfaktor, eller också hjälper det honom att skilja sig från de andra litegrann. Av honom har jag läst en bok: The Light Ages. Jag tyckte mycket om den, så det är troligt att jag kommer att plocka upp något mer av honom i framtiden. Jag gillade beskrivningen av den väldigt fysiska och farliga (förorenande) magin, aether-gruvornas industriella elände, och revolutionens problem med att hålla sig på rätt köl. Lite romantik och glamour fanns det också, som kontrast.
Av Ken MacLeod har jag läst flera böcker, som jag har väldigt dimmigt minne av. De var inte så tjocka, men jag minns dem som komplicerade att hänga med i. Ganska politiska också. På nåt sätt bet de sig inte riktigt fast. Han var dock en trevlig hedersgäst.
Jag har i alla fall inget problem med att hålla författarskapen isär, bara själva namnen. Har ni något bra sätt att komma ihåg och skilja på de här författarna? Är det fler än jag som famlar i blindo ibland, och gissar litegrann -- pratar om en fast använder namnet på en annan?
I ett tidigare inlägg skrev jag om vad jag hört om Hominids av Robert Sawyer, bland annat att folk tycker att han tog sig stora friheter med en person som antas ha en förebild i verkligheten.
Jag har inte tidigare läst något av Robert Sawyer, jag vet bara att han är en ganska populär författare sådär i största allmänhet. Nyligen läste jag också en intervju med honom, där han säger så här:
I'm at one end in terms of accessibility: I have a large mainstream audience in Canada because of it -- people who don't read any other SF but Rob Sawyer. At the other end, there are people like Charles Stross and Greg Egan, who are writing for the hard-core SF buff; their stuff is impenetrable if you don't have a solid grounding in science and in the previous literature of SF before going in.
När jag nu till slut började läsa Hominids var det två saker som framstod jättetydligt i första kapitlet:
- det börjar med en massa detaljer om neutrinodetektorn SNO
- en ung postdoc med fransk brytning visar sin spets-bh
Jag kan inte låta bli att undra om det här verkligen är så lättillgängligt, även om jag själv tycker att det är rätt charmigt att läsa om ett labb där jag själv jobbar. (Men det gör lite ont i mig att de förstör detektorn. Slå på strålkastarna när man har högspänningen på till fotomultiplikatorerna, och en massa blod och skräp i det ultrarena tunga vattnet!) Och så tycker jag att Sawyer verkar lite gubbsjuk i sin beskrivning av den här forskaren, Louise.
Det första intrycket är inte odelat positivt. Undrar om resten av boken kan kompensera för det, eller om det är som Tommy skrev i en kommentar, att personskildringen i allmänhet är orealistisk. Jag får återkomma om detta.
Men jag kan nog ändå rekommendera den som vill veta något om SNO att läsa bara de första 2-3 sidorna i boken.
Att prata med andra om böcker är nåt jag nästan alltid gillar. Det brukar vara en given öppning för ganska meningsfullt tankeutbyte, och så är det ju alltid skoj att träffa människor med gemensamma referensramar och intressen.
Som de flesta vet bor jag med min familj i Kanada sedan september. Jag saknar det fanniska umgänget i Uppsala (vilket jag skrev om här), och jag försöker göra vissa ansträngningar för att pigga upp den lilla fantastikläsargruppen vi har här. Det ger mig vissa insikter om både det ena och det andra.
Det finns faktiskt vissa fördelar med att ha en rätt liten grupp. Vi är fyra medlemmar just nu, och om alla kommer på ett möte är det ganska lagom många för att gå laget runt och prata om en och samma bok eller novell. Det går också rätt fort att lära sig varandras individuella smak, och det är ganska kul att se vad som händer när man konfronteras med varandras favoriter.
Nackdelen är förstås att det blir ganska tråkigt om inte alla dyker upp. Det är svårt att få riktig styrfart i en så liten grupp, och det är svårt att lyckas göra någonting utanför de månatliga mötena. Det är väldigt tydligt att det är två personer som drar i gruppen och får saker att hända. Kommunikationen mellan mötena är också nästan obefintlig, och det är nog en del av förklaringen till att det är svårt att värva fler medlemmar. När man får nys på potentiellt intresserade måste man nog fånga deras intresse omgående, så att man inte försvinner i strömmen av andra föreningar och evenemang som kämpar om allas uppmärksamhet.
Om de första medlemmarna är kompisar sedan tidigare, eller sådana som brukar diskutera med andra på nätet och därför är lätta att ha utbyte med mellan mötena, är det nog lättare att få nykomlingar att känna sig som en del av en grupp. Det har funnits många som verkat lite intresserade men som aldrig har hört av sig igen efter den första frågan. Tjejen som först drog igång gruppen jobbade tidigare på ett billighetsantikvariat där hon hängde upp plakat om mötena, och hon säger att många verkade tycka att det var en bra idé med en grupp av läsare som kan utbyta tankar och lästips -- men de dök aldrig upp på något möte.
Jag misstänker att det ganska mycket är en fråga om att känna sig engagerad och välkommen. Om man inte på förhand är riktigt intresserad av precis en sån här grupp kommer man kanske inte att söka upp den, men om man möter människor som man vill umgås med behövs det bara en förevändning för att träffas. För mig personligen är det ju umgänget jag är ute efter -- boktips kan jag få ändå, och jag har egentligen inget bokpratsbehov som kräver utlopp i den här formen. Jag vet bara att människor som läser är folk som jag har något gemensamt med och som jag förmodligen kan tycka om att umgås med. Jag vill ha spretiga och kaotiska möten, med många deltagare som pratar i munnen på varandra och som har så trevligt att de inte vill gå hem efter en timme.
Därför har jag försökt engagera mig i att locka till oss mer folk.
Jag började med att sätta upp en gruppblogg, och sen göra affischer med URL:en dit. Tanken var att det ska gå lätt att hitta information om tid och plats för nästa möte, så att man bara kan dyka upp om man är nyfiken, men också att det ska funka som en allmän online-resurs för dem som vill vara med, där vi kan lägga upp information som är bra eller kul att ha tillgänglig.
Ganska många har kollat in på vår blogg, men bara två har hört av sig, och ingen har dykt upp på något möte. Vad saknas? Jag tror att det kan behövas lite mer tecken på att det faktiskt händer saker, så jag har bestämt mig för att uppdatera bloggen en gång i veckan. Det kommer förmodligen ändå inte att räcka. Min erfarenhet säger mig att det som behövs troligtvis är att vi som redan är med faktiskt möter och pratar med människor och skapar lite kontakt, IRL eller online. Synlig verksamhet och tillgänglig information räcker inte, det måste till lite mänsklig kontakt -- men hur hittar man de intresserade?
Vad tror ni? Hur värvar man folk egentligen?
Det slog mig plötsligt att jag jobbar på ett ställe som finns med i en sf-roman. I Uppsala jobbade jag med data från en detektor som också finns med i en sf-roman. Hur ska jag kunna fortsätta härifrån? Hur ska jag kunna hitta något nytt jobb som lever upp till den här underliga standarden? Kanske blir jag tvungen att skriva en egen sf-roman.
Stället där jag jobbar nu (eller i alla fall emellanåt, som förra veckan) är SNOLAB, ett underjordiskt laboratorium i en gruva, två kilometer under jord (2070 meter ska det vara, har det sagts mig). Robert J. Sawyer var där på studiebesök innan han skrev Hominids, så vitt jag förstår. Det går ett rykte om att han tog stort intryck av en kvinnlig postdoc som visade honom runt, och folk tycker att han kanske använde sig lite för tydligt av den förebilden. Men det är som sagt ett rykte, och jag har inte läst boken ännu så jag kan inte säga något om hur Sawyer genomförde det. Det sägs att den är bra. Jag har den.
Varför i en gruva? För att skärma av så mycket som möjligt av den kosmiska strålningen, som stör våra väldigt känsliga detektorer. I en gruva detekterar man neutriner, och försöker detektera mörk materia-partiklar, sånt som passerar genom berggrunden mycket lättare än joner från rymden.
AMANDA, som jag jobbade med i Uppsala, är som ni kanske känner till ett neutrinoteleskop på sydpolen. Det finns med i Antarctica av Kim Stanley Robinson. Den har jag läst, och den var bra.
(För övrigt hade jag lyckats lura mig själv med ett för bra lösenord, och kunde därför inte logga in igår. Sånt händer ibland, på webben där jag försöker tänka på säkerheten men inte orkar bry mig så jättemycket...)
Till förmån för den som egentligare har viktigare saker för sig, och behöver hjälp med att skjuta upp det en liten stund till, tänker jag dela med mig av länkar till en del saker jag har hittat på nätet på sistone.
Jag kan också meddela att jag registrerade mig för att få Tor Books nyhetsbrev. Nu har fått två coola e-böcker gratis, Old Man's War och Spin -- återstår att se om jag kommer mig för att läsa dem på något sätt. Dessutom laddat ner omslaget till Escarpment av Jay Lake (som kommer ut senare i år, se mina kommentarer om del ett, Mainspring här) att ha som skrivbordsbakgrund på min jobbdator. Mer luftskepp lyser upp i vardagen! Det var allt för mig för den här gången. Nu försvinner jag norrut ett tag, till jordens innandöme.
När den preliminära listan på nomineringar till årets Nebula-pris offentliggjordes kände jag mig lite stolt över att upptäcka att jag faktiskt läst tre av böckerna i roman-kategorin: Vellum, Mainspring, och Harry Potter and the Deathly Hallows (den sista har jag visserligen inte avslutat ännu, men ändå). Alla tre har försvunnit på den slutliga nomineringslistan, men det var detsamma.
Det fick mig i alla fall att fundera lite på det här med litteraturpriser. För den som eventuellt inte känner till det kan jag ju nämna att Nebulan är det årliga pris som delas ut av Science Fiction Writers of America för nyutkomna verk i olika kategorier. Det andra stora sf-priset är Hugon, som röstas fram av medlemmarna i sf-världskongressen varje år.
I nummer 7 av fanzinet Steam Engine Time (som man kan ladda ner här) fanns en gästledare som kritiserade hela fenomenet med litteraturpriser och samtidigt sågade hela systemet med citat som prisar böckerna (blurbar på omslaget). Det är bara en tom marknadsföringsploj, det betyder ingenting för kvaliteten, menade skribenten. Möjligen är det också svårt att bedöma kvaliteten på ett verk eller ett författarskap när det är nytt, innan det har hunnit mogna och man kan se ifall det höll för tidens tand.
Jag minns plötsligt boken Kirinyaga, som är en fixup av ett antal noveller. Författaren Mike Resnick skröt i förordet om att detta var världens mest prisbelönta bok, eller något sådant, eftersom många av de ursprungliga novellerna fått ett eller annat pris. Jag tyckte att det var lite fånigt, och boken var verkligen inte alls så fantastiskt bra.
När jag lägger märke till hur jag själv faktiskt använder mig av vissa av de här litteraturpriserna måste jag ändå invända lite mot kritiken. Saken är att jag inte tror att de flesta priser egentligen handlar om att försöka välja ut det objektivt bästa verket. Man väljer det som framstår som mest intressant här och nu, enligt vissa kriterier och perspektiv som man kanske inte är särskilt medveten om.
Inom science fiction tycker jag att det är särskilt uppenbart att litteraturpriser är en sorts replik i en konversation som pågår i litteraturen men också omkring den. Science fiction är på gott och ont en väldigt självmedveten kulturströmning, där olika författare läser och tar intryck av varandra, och träffar både varandra och sina läsare på kongresser. Det är ett ständigt utbyte av idéer. Det kan bli inkrökt, men det kan också bli väldigt intressant. Att dela ut ett litteraturpris av något slag är förstås ett sätt att sätta strålkastaren på verk som man tycker är värda att uppmärksamma just nu.
Jag som inte läser så där enormt mycket, och sällan hinner läsa böcker innan de blir prisbelönta, har ganska god nytta av att följa nomineringar och sånt för att hänga med i vad folk pratar om och vad som rör på sig i sf-fältet just nu. Det finns många som följer specifika listor och läser de som nomineras eller belönas just där, för att man har förtroende eller intresse för den organisation eller de personer som är inblandade i att välja ut dem som just då ska belönas. Till exempel vet jag folk som alltid ser till att läsa årets Tiptree-pristagare. Det här är ju meningsfullt bara om man känner till priset i fråga, och gör man inte det är det nästan meningslöst att det står på boken att författaren fått en eller annan utmärkelse, ungefär som det inte är särskilt informativt att läsa braskande blurbar ("a new Stephen King!") på ett bokomslag om man inte känner till att den som skrivit det har bra smak och god urskiljning (fast det är en bra ledtråd om han eller hon låter bli att fuska genom att jämföra författaren med någon bästsäljande storhet).
Det är inte fråga om att försöka luska ut vad som är det objektivt bästa av det som kommer ut, utan om att skaffa sig lite koll på vad det är folk snackar om just nu. Tar man det för vad det är, och tycker att sånt är kul, så kan det vara ganska användbart med ett eller annat pris.
Sedan några månader tillbaka bor jag i Kanada. Upsala är långt borta, och jag är usel på att använda sociala webbgrejor som forumet på fandom.se. Facebook är ett ständigt dåligt samvete: jag vill inte logga in där och konfronteras med alla jobbiga förfrågningar som jag måste ta ställning till, alla töntiga lekar och test, men det känns ändå som om jag borde hänga där och hålla kontakt med mina vänner. En kombination av dålig känsla för tidsskillnaden med Sverige och dålig kontakt med min kalender ledde också till att jag missade hemsidesbyggarjippot som jag hade kunnat delta i på avstånd. Jag är helt enkelt usel på det här med att vara social i cyberrymden. Jag vill träffa riktiga människor av kött och blod i den riktiga verkligheten!
Inte för att det heller är så enkelt alla gånger.
Det är ungefär tio år sedan den där galna tiden när jag umgicks med vänner dygnet runt, klättrade över svarta staket på vägen hem från synthklubbkvällar, dansade lindy hop flera gånger i veckan, sträcktittade på tv-serier, och pratade om science fiction med alla som kom i närheten. Alla de här sakerna fortsatte förekomma i mitt liv, men inte riktigt i samma tempo. Det var länge sedan jag ofta brukade stanna sent på våra pubmöten och gå på eftermöte på Orvars när alla som inte hade kårleg hade gått hem. Redan innan jag blev mamma för ett par år sedan hade det sociala umgänget för min del minskat betydligt -- jag försökte jobba rätt mycket när jag var doktorand, och många andra blev också mer och mer uppbundna i sina respektive jobb och studier. Ibland kände jag mig nästan lite isolerad även där i staden där jag tidigare varit så hypersocial.
Upsalafandom fortsatte ändå vara andningshålet i vardagen.
Här har jag inget sådant liv som väntar på mig på fritiden. Jag trivs jobbet och kollegorna, men jag saknar den där sortens samtal som spinner av i oväntade riktningar och som handlar om saker som rymdhissar och döda forskare och möjliga katastrofer och knasiga måttsystem och gamla fanzines och böcker och datorer och antenner och konspirationsteorier och andra saker. Sånt där som fans i största allmänhet ofta brukar vara bra på. Och så saknar jag att ha mer folk inpå mig som har gemensamma referensramar i form sf- och fantasylitteratur. Tur att jag har Ante med mig åtminstone, som förstår att uppskatta att jag släpar hem sånt som Dangerous Visions från Book Market (hela boken i stället för de delar vi hade förut, och med originalomslaget -- fast bokklubbsutgåvan, så den var inte dyr) och som uppmuntrar mig att köpa Joe Haldeman (en gul bok, faktiskt!) på bokhandelns reabord.
Men jag traskar kring Kingston och sätter upp reklamlappar för vår lilla fantasygrupp, och hoppas litegrann att det ska kunna växa till något lite mer vilt och obändigt än våra civiliserade entimmesmöten en gång i månaden. Och så dagdrömmer jag om fanzines, som jag inte riktigt kommer åt att få klart.
Kanske är inte fandom i Upsala riktigt så där livlig och kreativ i verkligheten som i mina drömmar, men jag har ändå ett ideal som spökar i huvudet. Och så tror jag att jag har vänner där, i Upsalafandom. Riktiga människor, som jag känner och bryr mig om mer än deras skyltfönster på Facebook.
I'll be back. Hoppas att ni är kvar då.
Ah. Första tisdagen i månaden (och inte en helgdag). Det betyder pubmöte i Upsalafandom, sommar såväl som vinter.
Lennart Svensson var där ikväll (han som skrivit Soldat i universum, som jag inte har läst än), och jag fick ett exemplar av hans Den musiske matlagaren. Den finns recenserad i 12-timmarsfanzinet, som alla bör ladda ner och läsa. Fanzinet innehåller också bland annat en novell av Gabriel Nilsson, en recension av en bokhylla, och en del skojigt smått.
Det viskades kring bordet om möjligheten att skåla för nån död nazist, men ingen tyckte att det var nån riktigt bra idé. I stället skålade vi för kromosomgirafferna, som nämndes i en vältalig text av Roland Adlerberth (citerad i Jerry Määttäs licentiatavhandling som jag av en lycklig slump råkade ha i väskan). Kromosomgiraffer, rymdflygare och små krälande ormfåglar från tredje planeten till höger i Antares system. Jajamän.