Precis som i Åkas fall kretsar mina tankar runt böcker för närvarande. Jag har ett både komplicerat och okomplicerat förhållande till böcker. Jag gillar böcker, jag gillar att läsa, jag gillar de fysiska exemplaren. Bibliotek var magiska platser för mig som liten, kanske för att vi inte hade några enorma mängder böcker hemma. Något hundratal, inte fler. Ganska normalt, antar jag.

Jag kan egentligen inte motivera varför jag vill behålla volymerna efter att jag har läst dem. Visst är det praktiskt att kunna plocka fram en bok igen och slå upp något man letar efter, men det är mest ett svepskäl - det är egentligen inte värt den plats de tar. Det rummet skulle kunna användas till mycket annat, och man kan som bekant ingenting ta med sig när man dör. Men böcker är något slags kombination av snuttefilt och statussymbol för mig, antagligen en direkt följd av hur jag såg på böcker som liten. Det är nog säkrast att fortsätta att samla på sig dem, för sinnesfridens skull.

Att tankarna löper i bibliofila banor just nu beror på att jag till slut har börjat att föra över vår bokkatalog från FileMaker till LibraryThing. Vårt exemplar av FileMaker Pro är gammalt, en ny licens är dyr, och så är det ett meckel med att exportera posterna så att jag kan lägga upp dem på webben. Och på webben vill jag ha dem, så att jag kan komma åt listan enkelt när jag är ute och reser och står och begrundar huruvida vi redan har en bok eller inte. Vad jag däremot inte insåg innan jag började, är hur viktigt det är för mig att ha omslagsbilder på så många böcker som möjligt i katalogen. De tar alldeles för lång tid att leta reda på i de fall där det inte finns någon färdig bild i LibraryThing, men jag lägger ändå ned den tiden. Suck.

Såg följande inbjudan på en e-postlista (Fanac-listan):

BUFFY the Vampire Slayer MINI-CON

Tid: Söndagen den 27 april klockan 12.00 Plats: Fyrisskolan i Uppsala och dess filmsal, utrustad med stor duk och biografstolar. Pris: GRATIS! Anmälan: Senast torsdagen 25 april till Jhonny Therus. tel: 073-0741688, email: jtpunsch snabel-a yahoo.com

Preliminärt schema

12.00 - ca 14.30

Inledning och sedan visning av serien, avsnitten:

• Bewitched, Bothered and Bewildered. Säsong 2
• Doppelgängland. Säsong 3
• Hush. Säsong 4

14.30 - 15.00

Paus. Förhoppningsvis med fikaförsäljning.

15.00 - ca 17.30

Visning av avsnitten:

• Family. Säsong 5
• Tabula Rasa. Säsong 6
• Once More With Feeling. Säsong 6.

Jättekul att det finns entusiaster som orkar hitta på sådant här, men jag kan inte låta bli att undra varför tv-/film-fandom verkar vara så fixerad vid att titta på avsnitt på duk. Alla intresserade har väl redan sett dem, både en och flera gånger? Det intressanta vore väl att ha diskussioner om Joss Whedons konstnärliga vision, föredrag om hur det gick till att spela in Buffy och liknande? Titta på avsnitten kan jag göra hemma.

När jag går på vanliga sf-kongresser är det för att prata med andra människor och för att få höra diskussioner och föredrag om science fiction i olika former. Om programmet skulle bestå i att deltagarna alla satt i en sal och läste om en bok som de redan hade läst, skulle det ju vara synnerligen poänglöst. Det är så jag uppfattar tv-film-fandom.

Sedan tycker jag i vanlig ordning att det är trist att det alltid är en enskild tv-serie som evenemangen handlar om; det vore mycket roligare med en Joss Whedon-kongress där alla hans verk diskuterades, eller en sf-/fantasy-tv-kongress, där alla möjliga verk inom genren diskuterades.

Nå, jag kanske går dit och ser hur evenemanget blir. Det är ju, som sagt, kul med entusiaster som tar initiativ till sådant här.

Jag är just återkommen från några dagar i Åre, och när jag befann mig uppe på Åreskutan så begrep jag mycket väl varför så många forskare och sf-författare drar paralleller mellan de vita vidderna vid polerna och förhållandena på Mars. (Det begrep jag i och för sig innan med, men det levandegjordes på ett suveränt sätt däruppe.)

Oh, yum!

Jag har prenumererat på musik i form av högkvalitets-mp3:or från emusic.com i drygt två år. 25-30 kr per album - mycket billigare än att köpa cd eller att köpa från Itunes och andra nedladdningssajter. Dyrare än att ladda ned olagligt, men bättre kvalitet och så har jag inget att invända mot att upphovsrättsinnehavarna får betalt. Just nu upptäckte jag The Best Of Radio Science Fiction. Över fem timmar radio för drygt tjugo spänn! Det är ett gäng klassiska radiosändningar från mellan 1938 och 1950:

• The War Of The Worlds - The 1938 Radio Broadcast Starring Orson Welles
• Orson Welles Meets H.G. Wells - The 1940 Radio Broadcast
• The Time Machine - The 1950 Radio Broadcast
• Rocket From Manhattan - The 1945 Radio Broadcast
• Twenty Thousand Leagues Under the Sea - The 1953 Radio Broadcast
• Mars is Heaven - The 1950 Radio Broadcast
• To The Future - The 1950 Radio Broadcast
• The Meteor Man - The 1942 Radio Broadcast
• Donovan’s Brain - The 1944 Radio Broadcast Starring Orson Welles
• The Martian Chronicles - The 1950 Radio Broadcast
• Operation Tomorrow - The 1950 Radio Broadcast

Det här ska bli mums att lyssna sig igenom! Jag skulle i och för sig tro att de flesta av dessa går att hitta gratis och lagligt via archive.org och andra sajter, men jag orkar inte leta. Det här är billigt nog för mig.

Påskkongressen på Radisson Edwardian vid Heathrow ligger på dödsbädden. Hedersgästerna har varit utmärkta, China Miéville, Neil Gaiman, Tanith Lee, Charlie Stross och Rog Peyton. Det är svårt att komma ifrån att påskkongressen är höjdpunkten på kongressåret. Det är inte bara kvaliteten på programmet, utan också den starka traditionen bakåt. Här finns många fans som började gå på kongresser på 50- och 60-talen, samtidigt som den yngre generationen i 25-årsåldern är månghövdad och synlig. Jag träffar folk som jag bara träffar en gång om året eller vartannat år eller vart femte, som kan berätta om hur det var förr och andra som jag aldrig har sett förut. Det är inte väsensskilt från en svensk kongress, det är bara så mycket större. Större bredd, mer program, fler människor, bättre panelister. I år var vi dessutom fler svenskar än vanligt.

På lördagskvällen hade vi en synnerligen lyckad skandinavisk fest. Vi höll den i en del av en inglasad atriumgård med små vattenfall och annat och det var packat med folk som drack små muggar med brännvin och punsch av olika slag, drack öl som vi köpt under en djärv räd till ett lokalt Tesco och mumsade på lakritsbåtar, Ahlgrens bilar och pepparkakor. Geoff Ryman och Chris Priest hängde vid baren och pratade minnen från svenska kongresser med oss.

Jag tror inte på Gud men om han finns kan han vara China Miéville. Allt han säger är välformulerat och övertygande, och i likhet med en del andra välkända figurer i fandom talar han med grammatiskt perfekta meningar som håller ett LIX-tal på 74. En John Clute med ett mänskligt ansikte. Sedan håller man inte alltid med honom när man har fått en chans att fundera på saken, men så länge han pratar ifrågasätter man inte. Ungefär som jag föreställer mig att fallet är med Gud.

Nej, nu måste jag tillbaka till Dead dog-festen och hjälpa till att tömma baren. Linnéa är på Buffy singalong och jag tittar kanske in själv på vägen till baren. Cheers!

Det har tack och lov avmattats nuförtiden, men på nittiotalet gick det inte att börja diskutera fandom med någon som var runt trettio och aktiv i fandom på tidigt åttiotal utan att få höra hur fantastiskt mycket aktivare och roligare fandom var på åttiotalet. Frågan är hur väl det stämmer. Det finns ett korn av sanning i det; åttiotalets fandom bestod till stor del av tjogtals begåvade gymnasister och studenter med gott om tid och ett behov att nå ut till andra utan tillgång till andra kommunikationsmedier än det tryckta ordet. Det sjöd med andra ord av aktivitet när de här människorna lade lika mycket tid på fandom som dagens 22-åringar lägger på att titta på DVD och spela onlinespel.

Men aktivare är inte samma sak som roligare. Som Upsalafan så får jag erkänna att jag tyckte att fandom var roligare på 80-talet, men det är jag helt säker på enbart beror på att jag då var student. Det jag minns som roligast var typiska studenteskapader som att driva runt på stan med andra fans i timmar och dagar, att fördriva dagarna på kafé och på nationspubarna, att sitta och spåna wittra vansinnigheter över vinflaska efter vinflaska. Det hade egentligen inget med fandom och allt med vår ålder att göra. Om man tittar efter hur aktiv Upsalafandom var på 80-talet och jämför det med hur det är idag, år 2008, så utfaller jämförelsen entydigt till 2008 års fördel.

Ett typiskt möte på puben anno 1986 drog kanske åtta-nio deltagare, och när det gäller övriga aktiviteter i form av att arrangera kongresser och skriva fanzines är det ingen större skillnad på då och nu. Visst har fanzinen bytts ut mot bloggar, webbforum och e-postlistor, och mycket sker i långsammare tempo. Det blir ju så när medelåldern ökar och folk får barn och jobb som knycker tid av dem. Men pubmöten med 20-25 deltagare, ett gruppfanzine (som vore motsvarigheten till den här bloggen) med ett dussin aktiva skribenter, regelbundna bokpratarmöten... nej, i mina stjärnblickande nostalgiska ögon går det inte upp mot att dra runt på stan och sätta upp affischer för Gotiska förbundet följt av en lång, irrande pubrunda, men det beror bara på att jag inte längre är 22.

Det är ju samma sak med det mesta andra i nöjesväg, det gör störst intryck på oss när vi är yngre och fortfarande som mjuka vaxtavlor. Jag kommer aldrig att ha samma fantastiska upplevelser med rollspel som hösten 1981, trots att jag i vuxen ålder spelat med bättre spelledare, kreativare medspelare och mer välskrivna äventyr. Jag kommer aldrig läsa en bok som gör större intryck på mig än vad Tolkiens ringtrilogi gjorde 1979, trots att jag läst skickligare skrivna böcker sedan dess.

Det är samma sak med fandom. The Golden Age of Fandom är de första åren. Det enda jag kommer på som inte passar i den här mallen är musik, musikupplevelser ger samma fräscha känsla av att vara unika hur många år som än förflyter. Jag undrar om musik tilltalar en annan del av hjärnan?

Och idag är det Saint Patrick's Day. Sláinte mhór, a cháirde uilig!

Jag är överstepräst i vad som kan vara ett av världens minst kända science fiction-sällskap, den kombinerade sf- och whiskyklubben The Talossan Science Fiction & Whisky Society, ett exklusivt sällskap kännare av destillerade drycker och sf, eller som det heter på det lokala språket, sientificziun és whisky. Sällskapets aktivitet är ganska låg för närvarande, men när det var ungt så utkom fortfarande medlemstidningen Spaceships and Distilleries (Vaißáis d'espaçál és Stülvatôriâs), som naturligtvis ägnades åt whiskyrecensioner och rapporter från sf-provningar.

Sf är ett ganska vanligt intresse i det lilla landet Talossa, som är beläget innanför den amerikanska staden Milwaukees gränser. Talossa utropade sin självständighet 1979, och när USA inte svarade med några kraftmedel tolkade man den uteblivna reaktionen som ett defacto-erkännande. Landet har en europeisk provins också, den lilla ön Cézembre utanför Bretagnes kust. Invandring är välkommen och den invandrade har alla möjligheter att snabbt klättra på karriärstegen. Redan efter ett par månader kan man sitta i parlamentet och presidentposten är inte alltför avlägsen.

Går man med i TSF&WS så får man möjligheten att återuppliva medlemstidningen. Om inte annat kan man prata språk, sf, och politik på medbrogarforumet. Det behöver man inte ens vara medborgare för att göra, förresten. Man behöver inte ens kunna tala talossanska! (Vilket annars är ett intressant språk, romanskt i grunden men fullt med lån från andra europeiska språk, både svenska, norska och finska.)

Det är kul att kunna vara nationalist utan att beblanda sig med de vanliga flaggviftarna den sjätte juni!

Ross Dawson har på sin blogg Trends in the Living Networks publicerat en underhållande tidslinje över hur saker och personer har utrotas och kommer att utrotas åren 1950-2050. Den är en blandning av allvar och småleende satir.

Vi lär oss att det sista ångloket försvann 1968, billig olja blev ett minne blott 1973, Jugoslavien försvann 1991, Tony Blair 2007 och att följande saker kommer att försvinna i framtiden: askkoppar 2010, telefonkataloger 2015, Taiwan 2020, rätstavnig 2022, dokusåpor 2030, Bangladesh 2035, koldioxidutsläpp 2040, Google 2049, framtidsforskare 2050, listor med förutsägelser 2051, fulhet några år senare och slutligen döden ytterligare några år efter det.

Kära vitterhetsvänner!

Jag har äran att inbjuda er till professor Wiedenborgs föredrag ikväll om Michail Sjolochov och den upsalienska litteraturparnassens kritik av Akademiens val av litteraturpristagare på 1950- och 60-talen, betitlat "Högt vattenstånd i Fyrisån och andra slamkrypare".

Platsen är WAS - Williams akademiska salonger, Åsgränd 5, Uppsala. Tid: 18.30 och framåt.

Professor Wiedenborg är aktuell med boken Spuds and Bacon, om Samuel Becketts och Michail Sjolochovs samlevnadsförhållanden under det kalla kriget, där han driver tesen att potatispest och ransoneringar förklarar både motivval och erotiska problem hos dessa författare, samt spekulerar i sanningshalten i de rykten som var i svang under 1940-talet om att Samuel Beckett egentligen var Gertrude Stein i förklädnad.

Varm välkomna. Mat och dryck serveras mot separat avgift.

Giovanni Cramelgna

Koordinator, WAS

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Upsala. Slätten staden ligger på är platt som slätter plägar vara och jag vet inte om hon, staden, är vacker. Enskildheter är rackarns tjusiga, som kvarteret Historicum–konsistoriehuset–Gustavianum, och jag tror aldrig att jag har vandrat på en mysigare protestantisk kyrkogård. Men strängt taget tror jag nog att min uppväxtstad var vackrare, i alla fall som hon var när jag växte upp. Sedermera har fula byggnationer besudlat henne.

Jag upptäckte för några år sedan att jag får en fantastisk sensawundah-känsla av att stanna till vid Dômen några minuter på väg hem från Williamsmötena och ställa mig nedanför ett av tornen och titta rakt upp. Jag älskar också årummet om hösten. Ja, strängt taget är den tid då löven börjat gulna och rödma, innan novemberregnens malande tagit vid, den vackraste av alla i staden.

Men egentligen är det inte den fysiska staden som fått mig att stanna här, vore det fysiska attribut som styrde bodde jag nog i Lund redan. Det är människorna. Tolkiensällskapet och de alldeles fabulösa, fantastiska fester jag varit med om i sällskapet, pubmöten och irländska festivaler med sf-fans, kongressplaneringarna. Upsala är där alla mina vänner bor. Och antikvariaten. Alla Upsalas sjutton antikvariat – eller hur många de är numera – fulla med gamla luntor, sf, vitterhet, historia. Böcker att köra ned nosen i och dra i sig doften av gammalt papper. Viktor finns inte längre, men de andra är kvar, med fornsaxiska grammatikor, reseskildringar från 30-talet och debattskrifter mot 1906 års stafningsreform.

Antikvariatsrunda, anyone?