Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite roligt, på ett ironiskt vis, att diskussionen kring Upsalafandoms bokprat har (som Björn Lindström påpekade på listan) flyttat från Upsalafandom till Catahya. Inte för att det inte finns en stor poäng med det. De aktiva, som i alla fall har försökt att läsa varje bok och dyka upp på varje bokpratsmöte (Björn, Jesper, Johan Anglemark, jag) finns där allihop och sett till erfarenheten av att försöka få med fler fans på bokpratsmötena på sistone så lär det vara betydligt större chans att få någon eller några till att börja komma där. Inte för att det inte har droppat in andra personer av och till, förstås, men ingen annan som har kommit regelbundet.
Vilket inte betyder att ni inte skall börja nu, förstås. Det är roligt att prata böcker. Särskilt bra böcker. Det är inte direkt svårt att gå med i Catahya, om man har åsikter om vad och hur och när vi borde läsa och vill skriva på forumet där. Vill man av någon anledning inte göra det går det förstås att påpeka dem här eller på listan också. Dyka upp kan man alltid göra oavsett.
För ett par veckor sedan påpekade jag att Catahya delat ut sitt årliga novellpris, som gått till Johan Theorins novell "Endast jag är vaken" – som trycktes i en antologi som är i princip omöjlig att få tag på längre (själv läste jag den en natt hemma hemma hos en av jurymedlemmarna efter att ha firat hennes fördelsedag, till exempel).
Nu har novellen lagts upp på Catahyas hemsida, så att de som vill kan läsa den.
Snart är det jul igen, och liksom så många andra har jag kämpat med att försöka hitta lämpliga julklappar till diverse personer. En del med fantasyanknytning: min bror skall få första delarna i Joe Abercrombies (obs! Spoilervarning på länken) The First Law och Naomi Noviks Temeraire. Jag är inte överväldigad av någondera, men båda har sina poänger (Novik skriver ytlig underhållning, men är rätt bra på vad hon gör, och Abercrombie för en rätt intressant dialog med fantasygenren). Min syster skall bland annat få Tanith Lees Piratika. Jag har inte läst den själv, men det är Tanith Lee, så jag litar på att den är bra. Dessutom funderar jag på att ge bort en tidskriftsprenumeration eller två. Vad skall ni – som inte har nära och kära som läser det här – ge bort? Vad hade ni velat ge någon?
Apropå någonting helt annat: missa inte Vetsagas essätävling.
Fantasyföreningen Catahya (som var med och hjälpte till att arrangera Kontext nyligen) delar sedan förra året ut ett novellpris, som årligen skall uppmärksamma den mest förtjänta fantastiknovellen. I år gick det till Johan Theorins "Endast jag är vaken", ur antologin Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter. Juryns motivering:
"Endast jag är vaken" är en morbid komedi som förenar 1800-talets sagotradition med den moderna blodiga skräckberättelsen. Invånarna i en nybyggd idyll får se sin strävan efter materiell och fysisk säkerhet slå tillbaka mot dem själva. Det är något både karikatyrartat och charmigt över dem, dessa representanter för en samhällsklass och ett sätt att leva som många eftersträvar, men även något överspänt med deras präktighet. Med skräckblandad förtjusning följer man Theorin när han stänker blod på deras livspussel.
Läs mer här.
Det är förstås inte särskilt förvånande: om man driver en nättidskrift brukar man tycka att det är bra om folk läser den. Men Vetsaga är någonting som jag hade velat läsa även om jag inte hade varit den som drivit projektet, och jag intalar mig att det faktiskt finns någonting att hämta där om man har ett intresse för science fiction och/eller fantasy. Eftersom det inte alltid dyker upp nya texter precis hela tiden, kan det vara värt att använda någon av möjligheterna att automatiskt få veta när det sker.
Därför att det är roligt med en ambitiös, svensk science fiction-tidskrift och därför att en ambitiös, svensk science fiction-tidskrift behöver läsare – eller i alla fall prenumeranter – för att överleva. Och för att det faktiskt är värt pengarna, om man tycker om att läsa science fiction och inte har någonting emot att göra det på svenska.
Därför att Ellen Kushner är en bra författare. Därför att The Privilege of the Sword är en bra bok. Därför att det skulle vara roligt om mer fantasy var så här välskriven.
Därför att det är roligt med en nättidskrift som tror på det litterära, det nya, det genreöverskridande inom science fiction och fantasy. Därför att det är kul att kunna läsa kvalitativ anglosaxisk science fiction och fantasy utan att behöva få vänta på att det amerikanska postverket skall ha bundit fast tidskrifterna på migrerande havssköldpaddor som skall ta dem till Europa. Därför att tidskriften innehåller något av den bästa science fiction- och fantasylyrik jag har läst.
Därför att Swainston kommer till Åcon i vår, och det vill man ju inte missa – och därför att en central anledning till att vi bjöd in henne från första början är att de är bra.
Det finns fler saker jag tycker att folk borde läsa. Fler böcker, fler tidskrifter, fler texter. De får vänta till en annan gång.
Det var Tisdag, och som det lätt blir på Tisdagar samlades diverse löst folk på Williams för att umgås. Ett gäng catahyaner (Therese, Christian, Mats, Cecilia och Peter) passade på att lysa upp tillställningen med sin närvaro, och någonstans runt två dussin personer bör ha närvarat under kvällen.
Idag åker jag till ConFuse/Swecon i Linköping. Riktigt intressanta val av hedersgäster, kul program och bra människor. Det här skall bli roligt.
Igår var det, som påpekat, bokpratsmöte hemma hos Jesper. Närvarande var Jesper, undertecknad, Björn och och Biörn X. Vi skulle prata om Diane Duanes So You Want to Be a Wizard, vilket vi också gjorde i någon mån. Ingen var förskräckligt imponerad – episodisk, för enkel utveckling, för enkla lösningar, könsrollscementerande och överdrivet kursiverad var några av omdömena som fälldes. Fungerande språk, intressanta miljöer och konstaterandet av vi nog tyckt bättre om den om vi befunnit oss någonstans i närheten av målgruppen var förlåtande faktorer. Ryktet säger att hennes Star Trek-böcker är bättre.
Mer tid ägnades förmodligen åt Neal Stephenson, hans idéer, hans förmåga att slänga in så många som möjligt sådana i en och samma roman och hans oförmåga att låta bli att skriva om udda religiösa sekter. Dessutom Cory Doctorow, J.K. Rowlings språk och värld och roliga namn på saker och ting, vilken science fiction som egentligen säljer, Homeland Security och amerikanska underrättelsetjänster.
1-3/8 i år äger sf-kongressen Stocon 08 rum i Stockholm. Hedersgäst är science fiction- och fantasyförfattare Diane Duane, vilket är anledningen till att hennes ungdomsfantasybok So You Want to Be a Wizard är vad som skall diskuteras under kvällens bokpratsmöte. So You Want to Be a Wizard, som gavs ut för första gången 1983, inleder Duanes serie Young Wizards, men kan utan problem läsas fristående utan att man fortsätter med de övriga böckerna i serien. Lyckligtvis, eftersom det gott och väl räcker med en bok.
Egentligen kanske det inte beror så mycket på boken som på att jag har svårt för några av de drag som utmärker många ungdomsböcker, som hur storyn fungerar: inom ramen för den överhängande handlingen får bokens båda huvudpersoner, Nita och Kit, en rad problem som alla klaras av på ungefär lika många sidor och där det, hur hotande de än är, alltid går att ta sig igenom svårigheterna genom någonting protagonisterna tidigare lagt sig till med, oavsett om det är en månskensrönnkvist eller en tacksam Lotus Esprit. Det känns lite som ett tv-spel: ett gäng banor de skall ta sig igenom för att komma fram till och besegra bossen. Det är ett berättande som kräver mer delaktighet från min sida för att faktiskt engagera mig.
Ibland är man dålig och beställer inte böcker i tid för att få hem dem innan man borde ha läst dem. Det är någonting med det där att man borde beställa en bok, istället för att man inte borde beställa den utan lägga pengarna på saker som, tja, mat, som gör det hela så mycket mindre tilltalande. Då får man stå sitt kast, och läsa den på skärmen istället, någonting som man några timmar och en roman senare inser kanske var en måttligt god idé eftersom huvudet känns alldeles tomt på ett sätt som det inte brukar göra efter att man har läst en bok. Man är åtminstone en upplevelse rikare och vet vad det faktiskt innebär att läsa en så lång text på datorn utan paus. Om inte annat så är det en god påminnelse om varför man vanligtvis betalar för de där pappersbuntarna med trycksvärta på.
Det finns förstås förmodligen långt värre romaner att läsa på skärmen än Cory Doctorows Someone Comes to Town, Someone Leaves Town. Den är inte för långt, den är inte svårläst och den är tillräckligt engagerande för att man skall dras in i läsningen. Jag är ändå glad att det inte är någonting jag hade tänkt göra om de allra närmaste dagarna.