Kåserier

Det slog mig plötsligt att jag jobbar på ett ställe som finns med i en sf-roman. I Uppsala jobbade jag med data från en detektor som också finns med i en sf-roman. Hur ska jag kunna fortsätta härifrån? Hur ska jag kunna hitta något nytt jobb som lever upp till den här underliga standarden? Kanske blir jag tvungen att skriva en egen sf-roman.

Stället där jag jobbar nu (eller i alla fall emellanåt, som förra veckan) är SNOLAB, ett underjordiskt laboratorium i en gruva, två kilometer under jord (2070 meter ska det vara, har det sagts mig). Robert J. Sawyer var där på studiebesök innan han skrev Hominids, så vitt jag förstår. Det går ett rykte om att han tog stort intryck av en kvinnlig postdoc som visade honom runt, och folk tycker att han kanske använde sig lite för tydligt av den förebilden. Men det är som sagt ett rykte, och jag har inte läst boken ännu så jag kan inte säga något om hur Sawyer genomförde det. Det sägs att den är bra. Jag har den.

Varför i en gruva? För att skärma av så mycket som möjligt av den kosmiska strålningen, som stör våra väldigt känsliga detektorer. I en gruva detekterar man neutriner, och försöker detektera mörk materia-partiklar, sånt som passerar genom berggrunden mycket lättare än joner från rymden.

AMANDA, som jag jobbade med i Uppsala, är som ni kanske känner till ett neutrinoteleskop på sydpolen. Det finns med i Antarctica av Kim Stanley Robinson. Den har jag läst, och den var bra.

(För övrigt hade jag lyckats lura mig själv med ett för bra lösenord, och kunde därför inte logga in igår. Sånt händer ibland, på webben där jag försöker tänka på säkerheten men inte orkar bry mig så jättemycket...)

Jag är överstepräst i vad som kan vara ett av världens minst kända science fiction-sällskap, den kombinerade sf- och whiskyklubben The Talossan Science Fiction & Whisky Society, ett exklusivt sällskap kännare av destillerade drycker och sf, eller som det heter på det lokala språket, sientificziun és whisky. Sällskapets aktivitet är ganska låg för närvarande, men när det var ungt så utkom fortfarande medlemstidningen Spaceships and Distilleries (Vaißáis d'espaçál és Stülvatôriâs), som naturligtvis ägnades åt whiskyrecensioner och rapporter från sf-provningar.

Sf är ett ganska vanligt intresse i det lilla landet Talossa, som är beläget innanför den amerikanska staden Milwaukees gränser. Talossa utropade sin självständighet 1979, och när USA inte svarade med några kraftmedel tolkade man den uteblivna reaktionen som ett defacto-erkännande. Landet har en europeisk provins också, den lilla ön Cézembre utanför Bretagnes kust. Invandring är välkommen och den invandrade har alla möjligheter att snabbt klättra på karriärstegen. Redan efter ett par månader kan man sitta i parlamentet och presidentposten är inte alltför avlägsen.

Går man med i TSF&WS så får man möjligheten att återuppliva medlemstidningen. Om inte annat kan man prata språk, sf, och politik på medbrogarforumet. Det behöver man inte ens vara medborgare för att göra, förresten. Man behöver inte ens kunna tala talossanska! (Vilket annars är ett intressant språk, romanskt i grunden men fullt med lån från andra europeiska språk, både svenska, norska och finska.)

Det är kul att kunna vara nationalist utan att beblanda sig med de vanliga flaggviftarna den sjätte juni!

Tänkte be er om en tjänst, kära Uppsalavänner och fans.

Vissa av er torde ha ex av "Eld och rörelse" samt kokboken. Nu skulle jag behöva bilder av dem att ha på min egen blogg, i mina annonser, men jag saknar digitalkamera. Kan då någon med sån apparat ta bilder av novellsamlingen (fram- och baksida) plus kokboken (bara framsida, baksidan är ju blank) och maila mig?

Det behöver inte vara katalogbilder med 90-gradersvinklar. Det räcker om man ser boken liggande på ett bord eller så.

Och ni behöver inte konferera inbördes om "vem som ska göra detta", onej, jag hoppas på personliga initiativ, och förresten är flera bilder bara bra att ha. (Göra reklam för dessa böcker är och förblir ett av syftena med "Svenssongalaxen". Och jag har sålt en del ex tack vare dessa annonser, de har betalat sig...!)

Kul om någon lystrar till denna maning, tack på förhand.

För övrigt undrar jag om någon känner till en bra datakurs att gå? Själv kan jag så där halvlite, men skulle behöva bättre kunskap om Office, ja även Word och så. Och lite finesser för internet.

Den late i mig säger att jag klarar mig med den datakunskap jag har (och det gör jag på sätt och vis, jag sitter inte i sjön) – men mitt ambitiösa jag kickar mig där bak och säger att jag borde lära mig data bättre. Så vad ska man gå? Medborgarskolan? Kursverksamheten? Självaste ABF? Tacksam för tips.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Upsala. Slätten staden ligger på är platt som slätter plägar vara och jag vet inte om hon, staden, är vacker. Enskildheter är rackarns tjusiga, som kvarteret Historicum–konsistoriehuset–Gustavianum, och jag tror aldrig att jag har vandrat på en mysigare protestantisk kyrkogård. Men strängt taget tror jag nog att min uppväxtstad var vackrare, i alla fall som hon var när jag växte upp. Sedermera har fula byggnationer besudlat henne.

Jag upptäckte för några år sedan att jag får en fantastisk sensawundah-känsla av att stanna till vid Dômen några minuter på väg hem från Williamsmötena och ställa mig nedanför ett av tornen och titta rakt upp. Jag älskar också årummet om hösten. Ja, strängt taget är den tid då löven börjat gulna och rödma, innan novemberregnens malande tagit vid, den vackraste av alla i staden.

Men egentligen är det inte den fysiska staden som fått mig att stanna här, vore det fysiska attribut som styrde bodde jag nog i Lund redan. Det är människorna. Tolkiensällskapet och de alldeles fabulösa, fantastiska fester jag varit med om i sällskapet, pubmöten och irländska festivaler med sf-fans, kongressplaneringarna. Upsala är där alla mina vänner bor. Och antikvariaten. Alla Upsalas sjutton antikvariat – eller hur många de är numera – fulla med gamla luntor, sf, vitterhet, historia. Böcker att köra ned nosen i och dra i sig doften av gammalt papper. Viktor finns inte längre, men de andra är kvar, med fornsaxiska grammatikor, reseskildringar från 30-talet och debattskrifter mot 1906 års stafningsreform.

Antikvariatsrunda, anyone?

Det här med flocken, gruppen, är intressant. Här sitter du nu och läser det här på en webbplats som heter fandom.se, vilket alltså betyder att det här har nåt med den där "fandom" att göra. Vad är det där egentligen, undrar jag ibland? Vad är den fhaaniska essensen?

Själv känner jag ibland, mer eller mindre, mig hemma i lite olika grupper. Hackerkulturen t.ex. är tidvis ganska hemtrevlig. Men, jag måste erkänna att det där sättet att tänka strikt logiskt och att roas av formella system samt att kunna go in i "hack mode" är jag inte bra på. Faktum är, att bli maniskt fokuserad av nåt och sedan under en natt sätta sig och skapa storverk av elektronik, systemspecifikation eller programkod är faktiskt nåt jag är ganska dålig på. Hur hemma är jag i det där gänget egentligen?

Gamerkulturen kan också vara lite hemma. Men, nu har jag träffat lite folk som är precis den typen som har ett mycket begränsat konversationsspann, dricker Dr Pepper och är besatt av att samla actionfigurer och superhjälteserier. I och med det så inser jag att jag är inte riktigt som de där filurerna trots allt. Min ganska respektingivande rollspelssamling till trots, så beter jag mig inte som en arketypisk spelnörd.

Fandom då, hur är det med den? Här är det ju lite lurigare. Spelar jag ping-pong? Nej. Hyllar jag arkaiska reproduktionstekniker? Nej. Ägnar jag mig åt mytologiserande återberättande av mina och kamraters bedrifter? Kanske. Dricker jag gärna öl? Ja. Ger jag ut fanzines, arrangerar kongresser eller bokcirklar om sf/f? Nej, jag har försökt och ledsnade på bristen av entusiasm, på provinsialismen eller den intellektuella stimulansen. Umgås jag ens med fans? Nja, men egentligen inte för att de är fans, vad nu det är.

Det verkar som om det där med fandom lätt blir lite flyktigt, även om man säkert kan försöka ringa in det bättre än min skiss ovan. Men, styrkan i det hela är faktiskt att man kan göra ganska mycket i fandom utan att det behöver kännas som man driver bort från fokus. Nog har det funnits en del tongivare inom fandom som t.ex. de hyperaktiva tonåringar som under lång tid angav tonen för vad som var fanniskt. Ibland undrar jag om man inte måste vara tonåring för att kunna tycka att fejdande, fanzinmakande, ölhäfande, flaggbrännande på Sista April och allt det där andra egentligen är så värst meningsfullt att syssla med. I alla fall inte nu.

Vi har nu alla ändock en gång varit tonåringar och åtminstone någon gång varit, eller fortarande är, i det där mentala tillståndet då omedelbara infall av mer eller mindre galen natur är nåt som man direkt faller för. Kanske är det därför fandom funkar. Kanske är det därför som den här sammanslutningen i all sin disparata sammansättning kan få en att känna sig hemma även när man inser att man saknar de flesta gemensamma nämnare. Förutom att man på nåt vis är med i fandom. Då kan man få för sig att vråla HELVETE! för det kan ju anses som fhaaaniskt...

Det är ju egentligen på Onsdagar som jag ska skriva mina blogginlägg här, men eftersom det redan ligger två Onsdagsinlägg på Bloggen tar jag och skriver nu istället...

Innan jag skriver har jag naturligtvis funderat på VAD jag ska skriva om. Jag kom på att jag på något vis måste låta det faktum att jag har köpt en helt ny bil framkomma och att detta, att jag idag ska hämta ut min lilla pärla, har fått mig att reflektera över bilar i SF. Och så skulle jag skriva ett briljant inlägg om "Bilarna inom SF". Där ni som läser detta skulle ha begripit dels att jag köpt en ny bil och dels att jag lagt märke till bilanvändningen inom SF. Men hur jag än funderar kommer jag inte på något speciellt SF-bilande förrutom den gula taxin och alla polisbilar i filmen "Det femte elementet". De bilarna är ju inte speciellt annorlunda än dagens bilar förutom att de flyger då...

(Här skulle jag då lägga in en häftig bild från teknade filmskriptet med en bil på om jag begrep hur man får in bilder)

(Och här var det en bild på Milla Jovovich när hon ser grym ut...)

Nåväl, då skriver jag väl om filmerna då när nu jag inte lyckas alls med biluppslaget.

Jag var sugen på att se SF på film och gick till Akademibokhandeln här i Uppsala (eftersom jag missat vilken dag bokrean egentligen började på...). En hjälpsam man tipsade genast om två Ryska filmer, del I och del II som bägge fått bra kritik. "Lite lika the Matrix-filmerna men med ännu häftigare specialeffekter och dessutom Rysk" var de ord som fick mig att falla och köpa bägge två. Väl hemma från stan bänkade jag mig framför TVn, skruvade upp sound-surround-ljudet och beredde mig på att njuta.

– HJÄLP, vad ÄR detta?

– Vampyrer?

– Drickande av blod??

Ett slagsmål med en vampyr som slåss med en sax och flippar in och ut ur dimensionerna så att han inte syns mesta delen av slagsmålet? Jag tordes inte titta!

Efter att ha suttit och kikat på filmen genom springor mellan fingrarna så sjönk gradvis händerna ned i knät och jag var fångad. Vilken värld som målas upp, intelligent, rolig, spännande, skitig, fantasisk och helt annorlunda än vad jag någonsin sett. Så långt ifrån The Matrix som man kan komma? Filmerna heter "Night watch" och "Day watch" och baseras på böcker av författaren Sergei Lukyanenko. Jag såg bägge filmerna i ett sträck och hade det inte varit så sent efter jag var färdig med "Day watch" skulle jag ha sett om dem bägge två på en gång. Men HUR kunde försäljaren tro att det var SF? En gåta! På många av sidorna jag läst såhär i efterhand om filmerna så är de klassade som "Horror movies", och hade jag vetat DET skulle jag aldrig ha köpt dem. En värre mes än jag när det blir lite otäckt på film kan man svårligen finna. Jag är glad att jag inte visste det innan för filmerna var en upplevelse av stora mått att se och jag kan varmt rekommendera dem.

Och så lite om bokrean... Jag har ju fuskat och suttit och beställt böcker på nätet från årets bokrea. Bokus hade nämligen ett erbjudande att man fick "dubbla poäng på allt" och "gratis frakt" som var omöjligt för mig att motstå. Så när jag gick ned till bokrean (på rätt dag nu) hade jag bara tänkt "titta lite".

Jag läste häromdagen i ett blogginlägg av Johan Anglemark att han läste allt av Susanna Clarke och när jag Googlade för att ta reda på mer om henne fann jag boken Jonathan Strange and Mr Norrell som genast intresserade mig. Döm om min glädje när jag ser den boken på bokrean när jag lite planlöst irrade omkring på Akademibokhandeln här i Uppsala. Jag tog det genast som en fingervisning att DEN boken måste jag köpa, glöm att jag går och väntar på ett stort paket från Bokia. Först skriver Johan Anglemark att författaren är en av de som han "läser allt när det kommer ut" av, sen ramlar jag på den på bokrean, och om inte DET är ett "tecken" får du kalla mig blind. Eftersom jag läser mina böcker på Engelska letade jag upp den Engelska versionen av boken för att köpa den. Den var inte på bokrean men ett tecken ÄR ett tecken. Men vilken bedrövelse. Boken är snudd på en decimeter tjock! Jag har tyvärr små händer som dessutom alltid är "onda" av artrit så jag kan inte hålla i böcker av den formidabla digniteten. Jag får vänta på en nyutgåva då de av sympati med mig kapar upp boken i en trilogi.

Så, det var mitt bloggiinlägg. Hur jag velade runt bland bilar, filmer och Jonathan Strange and Mr Norrell för att komma på vad jag skulle skriva om...

;o)

Anglemarks inlägg om sf-musik för ett tag sedan fick mig att fundera.

Jag kom mig aldrig för att kommentera det, nej ämnet är så stort att jag måste behandla det i ett eget inlägg.

Och visst har Johan principiellt rätt: sf-musik existerar inte som självständig genre. Jag kan bygga vidare och säga att man aldrig i en skivaffär kommer att få se kategorin "sf-musik". Och det kommer aldrig att gå att fastslå teoretiskt vad sf-musik är, till skillnad från vad sf-litteratur är (à la "Larry Niven är sf, Ivar Lo-Johansson är inte sf").

Sf-musik har något derivativt över sig, om vi nu ska bruka en lätt anglicism: som Jeff Waynes rockopera som nämndes, samt i filmmusik och i enstaka rocklåtar inspirerade av sf-böcker (exempel på det sista: Iron Maiden och "To Tame a Land", om "Dune"). Först kommer boken, sedan musiken.

Sf-musik finns alltså inte. Men ändå…

Sf-musik har en viss existens i mitt psyke. Minnet av Williams musik till Star Wars behåller sin makt över mig, trots att det bara är Liszt-Wagner-epigoneri. Och Carl Sagans TV-serie Cosmos, där mannen sågs flyga genom universum i ett prismaformat skepp till tonerna av Vangelis, ja det är mäktiga tongångar, musik och bild gifter sig osökt. Och Queens soundtrack till "Flash Gordon" från 1980 är stark suggo.

Men även bortom dessa derivationer kan man hitta musik med sann fantastik-prägel. Som Jean-Michel Jarres "Ecquinoxe" och "Oxygène", där man vid lyssnandet känner sig som gåendes genom en framtidsstad. Eller introt till Stranglers "Toiler on the Sea", som är som att flyga över klippor på en ökenplanet. Eller Jethro Tulls "Broadsword", som är den perfekta musikaliska pendangen till Moorcocks fantasyromaner:

I see a dark sail
on the horizon
set under a black cloud
that hides the sun…

En låt med mer fantasykänsla än, säg, Blue Öyster Cults "Black Blade", med text av samme Moorcock. Och som ju är exempel på sån där derivativ sf-musik.

Annars lyckades Moorcock bra med texten till BÖC:s "Veteran of the Psychic Wars". Bra låt som helhet detta, en milstolpe i deras produktion: ödsliga länder och fatalism. I brist på annan term kallar jag detta sf-musik när den är som bäst.

Således: på det privata planet har jag ett fack för sf-musik. Men bara där.

Så! Hur många av er andra känner som mig just nu:

• Lätt nöjdhet över vissa kap/semikap/roliga slumpfynd
• Viss skamsenhet över den stora chansen att vissa av de nyinköpta böckerna inte kommer att orkas läsas, och kanske inte var jätteprisvärda

Här är den något inkorrekta listan över de försyndelser jag begått mot min bokhylla och plånbok sedan igår, och deras diverse motivationer och framtidsutsikter:

• Yoga {nånting nånting} – 39 kr – Tja – jag gick ju på Yoga i ett år, så kanske kan jag kolla om det är nån vana jag kan få för mig att tänka mig att fundera på att utöva i hemmets ro – om bara katterna kan förmås att hålla sig utanför det hela
• En kärleksförklaring till vårt svenska matarv – 49 kr – Mycket seriöst prat och fina bilder runt klassisk svensk matlagning – man har säkert missat en massa höjdare! Kommer att slöläsas till helgfrukosten i min kökssoffa
• {nånting} Art Nuoveu – 149 kr – Det är alltid svårt att hitta bra konstböcker, och denna verkar vara en helt ok en, som handlar om en av mina absoluta favoritstilar. Samma som ovan; jag måste skaffa en bokhylla i köket också!
• Riddarbageriets bröd – 99 kr – En riktig "Manskokbok", med bistra men vänliga kockherrar som visar hur man gör Riktigt bröd. Snart är kvinnosläktet helt utträngt från köken, och då återstår bara att komma på hur vi gör barn själva för att äntligen få överhanden i den husliga maktkampen
• Wokboken {typ} – 99 kr (?) – Den vanliga samlingen med recept med allt för många pilliga ingredienser i för att man ska nyttja den annat än till fest; men när jag läser "karameliserat fläsk" plockar jag tydligen fram plånboken utan betänkligheter. Livet är kort, och "karameliserat fläsk" måste undersökas omedelbart
• {nånting nånting} Tai Chi – 39 kr – Tja, jag har alltid varit nyfiken, och kanske kan jag blanda ihop detta med Yogan och komma fram till ett helt nytt sätt att.. förbrylla mina katter
• 100 stora tänkare – 99 kr – Ett uppslag om varje tänkare, typ. Antagligen tillräckligt mycket för att göra mig förvirrad angående vartenda en av dem. Minst två upplag om varje borde det väl nästan vara? – Men jag hoppas ändå få ut något av den.. hoppet om allmänbildning hägrar! Kanske kan jag lyssna på klassisk musik medans jag läser den?
• Dag Hammarskjöld, biografi – 69 kr(?) – Jag kan inte minnas att jag läst en enda biografi.. kanske är de jättebra? Dag Hammarskjöld borde väl vara en intressant person att läsa om i vilket fall
• Human Rights, by {någon} – 49 kr – Denna verkade seriös, undrar bara om jag är tillräckligt seriös för att ta mig igenom den? Köpet var dock spikat när jag såg att den fanns både i paperback och hardback för samma pris.. alltså måste det betyda att jag gör någon slags vinst om jag då köper den i hardback?!.. vi kan bara hoppas.

Igår blev jag sugen på att konsumera lite rymdopera, men det fanns ingen i min hylla att läsa. Följaktligen promenerade jag ner till The UEB och såg efter vad de hade inne. Min första plan var Iain M. Banks nyutgivna Matter, men den hade de sålt slut av.

Det blev alltså till att botanisera i hyllorna, och jag fastnade till slut för novellsamlingen Galactic North av Alastair Reynolds. Titeln skadade inte.

På väg hem slog det mig att det är väldigt sällan jag handlar i bokaffärer nuförtiden. Priserna men kanske främst utbudet tenderar att locka mig till webbhandlarna.

Men då och då händer det som inträffade igår. En ledig eftermiddag blir man sugen på rymdopera och två dagars leveranstid duger inte.

Jag tänker knappast börja köpa alla mina böcker i butik, men någon slags princip kommer nog att införas. Den första bok jag köper varje månad som finns på UEB ska jag köpa där, tror jag.

Något som roar mig storligen är lärda bluffar. De är inte bara roliga att läsa om, utan det finns något alternativhistoriskt över dem. Tanken spinner loss och man börjar fundera på hur det hade varit om den eller den boken verkligen hade funnits. Och man börjar planera sina egna ståtliga förfalskningar. (Ni har glömt det här inlägget den dag jag hittar Strindbergs okända uppföljare till Fröken Julie uppe på vinden, va?) Inte bara en intellektuell lek, utan också en utmaning för händerna. Detta blir lättare i framtiden, när originalen är elektroniska, eller så kanske dör genren ut eftersom det aldrig går att bevisa något.

The Guardian på webben listade vad man menade var historiens tio mest kända litterära förfalskningar för ett par år sedan och Loren Rosson III på bloggen The Busybody fyllde på.

Detta är skilt från de öppet deklarerade pastischerna, som också är roliga men inte alls har samma romantiska tjusning över sig.

Jag undrar hur mycket man skulle bli hatad om man placerade Mormons bok och Koranen, som båda väl till skillnad mot Bibeln uppges vara dikterade av Gud själv, på en sådan här lista... och Castaneda borde kanske också hamna där, fast den gode Carlos påstår ju inte att det är den med största säkerhet uppdiktade Don Juan som har skrivit böckerna.

Man undrar också hur många verk som idag hålls för äkta som i själva verket inte är det. Det perfekta brottet är som bekant det som aldrig uppdagas.